Iphone Skal På Etsy!

Publicerat   2012-02-29 01:00:00,  Outfits & Shopping Vardagligt
Beställde skal till mobilen för någon dag sen på Fyndiq. Idag fick jag dom och det var bara ett som passade. Ett var till Iphone 3g och ett annat var klistermärken (?). 

Kikade runt lite på Etsy och hittade massor med fina skal till mobilen. Finns också massa annat kul där, jag ska bland annat beställa pluggar till öronen där sen när jag kommit upp till den storleken jag vill ha.

Dessa skalen kostar under 100-lappen och är några av mina favoriter!





Myastenia Gravis

Publicerat   2012-02-28 23:38:00,  Lite På Djupet Min Sjukdom
Var hos läkaren imorse klockan 9. Fick provresultat på proverna dom tog för 2 veckor sen om Cushing Syndrom. Det visade normala värden kortisol så Cushing kunde det inte vara, vilket är skönt. Blev ganska upprörd när jag börja läsa om vad Cushing Syndrom är för sjukdom. Men nu känner jag mig lite lugnare, men frågan är fortfarande vad jag lider av. 

Min läkare misstänker Myastenia Gravis. Är en väldigt väldigt ovanlig autoimmun muskelsjukdom, 1 på 100 000 drabbas av det.
Finns inga direkta prover att ta på detta så ska provmedicineras nästa vecka under uppsikt, men först måste jag sluta helt med Venlafaxinen så fick hämta ut 37,5 mg av den innan på apoteket och jisses så dyrt allt ska vara! Ju mindre doser man hämtar ut, dessto dyrare blir det. Låter inte rimligt, men så är det tydligen.
I och med att Myastenia Gravis är så ovanlig sjukdom finns det såklart ingen medicin inne på apoteket, så den fick dom beställa och det tar mer än en vecka att få in. 

På sätt och vis hoppas jag att det är denna sjukdomen så jag får min medicin och kan gå vidare i mitt liv, äntligen!
Även om jag får tugga medicin flera gången om dagen i resten av mitt liv och får genomgå fler prover så vill jag bara gå vidare. Kommer aldrig kommer kunna leva ett helt normalt liv, men då vet jag åtmindstånde vad som är fel. 

Trött på att inte orka saker, vardagliga saker! Orkar inte diska, inte städa, inte gå ut med Khalissi, gå en runda på stan, träffa folk, knappt ens duscha. Duschade innan och nu har jag ont i armarna, händerna, axlarna och höften känns som den hoppat ur led. Av att duscha!

Nu ska jag sluta gnälla och ta ett lugnande bloss, eller nått!




Med dig ska jag vandra till världens ände.

Publicerat   2012-02-28 23:23:00,  Outfits & Shopping
Ja, hoppas kan man ju alltid göra!

Shoppade precis två par snygga skor från Nelly´s rea. 225 kr/paret. 
Gillar att gå i klackar, särskillt kilklackar. Man känner sig längre, rakare i kroppen och på något sätt då också säkrare. 

Nu ska jag bara bli frisk så jag kan vandra runt i dessa skönheter också!




All you need is love!

Publicerat   2012-02-27 19:09:00,  Foto - Djur




En kraftlös dag

Vaknade upp för någon timme sedan. Låg och drog mig i sängen, tänkte att jag inte behövde gå upp så tidigt.
Men inte kunde jag somna för det. Är helt skakig idag och orkar knappt greppa tag om något, orkade knappt ta på mig min tröja.

Igår var jag pigg efter jag skrev mitt inlägg och när Sebastian hade vaknat gick vi ut en runda med Khalissi. Jag gick sakta för jag hade redan lite ont i njurarna, men när vi hade gått halva rundan fick jag så ont att jag var nära på att kräkas och det kändes som hela min rygg svullnade upp. Trodde mina njurar skulle explodera. Var ändå tvungen att gå och handla lite och väl inne på Willys blev det värre. Jag började svettas och se dubbelt så jag fick väl egentligen inte med mig allt jag skulle handlat. Men det blev lite lunch iaf. Hade ont och mådde illa sen hela dagen och kvällen och somnade som en stock vid halv 12. 
Jätte kul att vakna sån här idag. Skakig och öm och njurarna är det ju nått fel på..
 




Happy Valentines Day

Publicerat   2012-02-21 09:17:00,  Foto - Natur & Växtlighet Vardagligt
Lite sent, men knäppte iaf lite kort på blommorna jag fick av Sebastian på Alla Hjärtans dag!
 




Utsättningssymtom

Publicerat   2012-02-21 09:10:00,  Foto - Övrigt Min Sjukdom
Har lidit av utsättningssymtom i ungefär 2 veckor, sen jag slutade med Venlafaxin.
Svettningar, frossa, knäppa ryckningar i benen, illamående, gråter i tid och otid, domningar (speciellt i ansiktet), läskiga stötar genom hela kroppen, magen är i olag, synen är rubbad, mardrömmar kombinerat med kraftiga sömnstörningar. Ja, ingen hit alls!

Först tänkte jag inte alls på att det kanske hade med att jag slutat med Venlafaxinen, men så googlade jag runt lite igår när jag hade ork till det och ja, det visade ju sig tydligt att jag inte var ensam. Ringde till 1177 och hon rådde mig till att börja igen och diskuttera med min läkare ett annat sätt att sluta med dom. Trappa ner mer långsamt, ta avgiftningsmedicin samtidigt eller byta över till nått som inte är så jobbigt att sluta med.

Ska jag vara helt ärlig hade jag inte stått ut en vecka till. Hade nog gjort något dumt då..


Tog en 150mg Venlafaxin när jag pratat med 1177 och redan senare på kvällen mådde jag aningens bättre. 
Nu på morgonen mår jag jätte bra i jämfört med igår morse och innan dess. Visst har jag ont här och där, speciellt i njurarna och så mår jag illa. Men idag ska jag äntligen ta tag i disken som fyller hela vårt kök och förhoppningsvis orka städa och laga mat. 

Måste påpeka att det är mer frustrerande att vara sjuk och det bara samlas en massa skit och stök runt omkring en och man orkar absolut inte att ta tag i det själv och så har man en sambo som stökar ner värre än en själv och istället för att hjälpa till och städa sitter han vid sin dator och spelar och ber mig att städa. Haha, lite skrattretande.
Men jag älskar honom ändå. 
Vi förlovade ju oss ändå i fredags när vi firade 1 år! Eller ja, firade och firade. Jag spenderade dagen med att svimma och kräkas på stan, sitta på akuten och åter igen bli behandlad som en psyksjuk och sen körde pappa mig till min vanliga läkare och blev lite ompysslad så jag iaf kunde äta en bit pizza på kvällen.

När jag mår såhär så kommer jag nog aldrig klaga på min kropp igen när jag blir "frisk". Frisk kommer jag ju nog aldrig bli, men en "fungerande" kropp med hjälp av mediciner. Att vara lite knubbig, vad gör det när man har legat och kräkts i timmar och får sova bort dagar för man inte kan se rakt fram? Att ha lite ont i magen, vad gör det när man har fått vrida och vända på sig i sängen för ingen ställning är bekväm för varenda led och muskel i kroppen gör ont? Ja, listan kan göras lång.
 


Jag vill bara vara okej och kunna ut och gå rundor med Khalissi, hänga med Sebastian när han ska på middag hos sin mamma eller bara hälsa på sina syskon.




Shiver

Publicerat   2012-02-15 18:55:00,  Foto - Djur Min Sjukdom
Idag vaknade jag vid 8. Gick och la mig i soffan och kollade på tv samtidigt som jag suttade i mig lite fläderdryck. 
Vissa mornar har jag jätte ont i halsen när jag vaknar. Imorse var en sådan morgon. Kändes som jag hade en sten vänster sida stuphuvudet och den sitter fortfarande kvar. Jag har alltid haft en känslig hals så har funderat på om det är någon förkyldning som spökar runt i kroppen på mig, men nja .. tror tyvärr jag får putta dom tankarna åt sidan. Jag försöker skärpa mig, gå rakare, sluta skaka, sluta rycka i takt med min puls men det är ju omöjligt. Detta är inget jag inbillar mig, det är ingen förkyldning som spökar omkring i varje cell i min kropp. Det måste vara något annat.

Somnade till helt slut i soffan efter en sömnlös natt och vaknade strax innan jag skulle ta mig bort för besök på vuxenpsyk.
När jag möter min psykolog tittar hon på mig med stora ögon och frågar om jag har så pass ont att jag inte kan gå normalt.
"Inte för att göra dig ledsen, men du går som en pensionär!". Ja, det är jag fullt medveten om men det gör ju så ont! Försöker jag gå "normalt" känns det som höfterna ska hoppa ur led och att benen ska brytas av vid knäna. Så jag får allt gå som en gamling!

Hon ville höra vad som förändrats sen jag träffade henne sist som var två veckor sen. Jag glömde ju bort tiden förra veckan.
Jag berättade att jag slutat ta min förståndsmedicin (antidepressiva), att jag trappat ner med den som jag blivit tillsagd om jag skulle sluta med den. Märker ingen skillnad just mentalt att jag slutat med medicinen, men fysiskt har alltid blivit mycket värre. Som om medicinen dämpade det. På eftermiddagen börjar min hjärna funka som gröt och det dalar så fort. Jag är så yr och illamående på kvällen och ser ibland dubbelt. Ont hela tiden, kan inte gå normalt och ja, toabesöken är väl inte som dom ska.

Pia sa att hon såg på mig väldigt tydligt att jag var sjuk. Hon sa att vilken människa som helst som bara skulle slänga en blick på mig hade sett att jag är sjuk. Hon funderar fortfarande på om det har med sköldkörteln att göra eller om det är nått med hjärnan. Hon nämnde till och med hjärntumör. Tanken är läskig, men är de det som gör att jag mår som jag gör så ja, jag vet inte vad jag ska säga. Känns inte som det kan bli så mycket värre.
Hon skulle kontakta en läkare i Halmstad som har en studie om sköldkörteln. Hon ville prata med honom om mig och se ifall han tror att jag har problem med sköldkörteln bara han hör mina symtom. 
Sen skulle hon kontakta min läkare jag ska träffa imorgon och försäkra sig om att han ta mig på allvar. Känns skönt, extremt skönt.

Jag orkar inte skriva mer nu. Ska vara hos läkaren imorgon klockan 9. Ganska nervös inför provresultaten, har en känsla av att dom inte kommer visa ett skit.
 




Colours

Publicerat   2012-02-02 19:28:00,  Film, Serie & Musik Vardagligt

Sitter och slökollar på The Big Bang Theory och väntar på att Sebbe och Khalissi ska komma hem med mat. Kebabrulle blir det för min del!

Sovit på soffan en stund. Alltid lika trevligt att vakna med kramp i magen och huvudvärk. Inte bara huvudvärk, känns som hjärnan är potatismos med klister.

Fattar inte varför jag skriver här just nu egentligen, ser ju inte mycket ändå. 
En bra låt istället då! 





Håller minen så ingen ska se hur mycket jag kämpar.

Publicerat   2012-02-02 13:46:00,  Lite På Djupet Min Sjukdom
Känner att jag behöver skriva av mig. Har hållt tyst i snart ett år för jag vet att människor inte skulle förstå. Det är min känsla iaf. Alltid fått höra att man bara ska kämpa på så glömmer man smärta och beskymmer. Men när smärta och beskymmer är det ända som finns då, går inte att känna något annat, helt omöjligt?

Förra året var jätte jobbigt för mig då jag var tvungen att sätta salongen i konkurs och med det blir det ju såklart skulder. Det har börjat lätta nu, men under tiden det var som jobbigast orkade jag inte träffa människor. Orkade inte vara social i huvud taget. Började få ont lite här och där och tröttheten tog aldrig slut. Trodde jag behövde vila upp mig efter jag haft det kämpigt med salongen men hur mycket jag än vilade blev jag inte piggare. 

Kopplade smärtorna med sociala sammanhang och vågade tillslut inte träffa människor. Fick till och med panik när telefonen ringde. När jag väl kände att jag hållt tyst om det för länge för mamma och pappa berättade jag för dom, berättade om tröttheten, smärtorna och skräcken att träffa människor. Dom hade märkt att något var på tok då jag aldrig hörde av mig och dom ibland inte fick tag på mig när dom ringde så mamma sa bestämt att jag skulle kontakta Vuxenpsykiatrin för att få hjälp. 
Jag åt redan antideppresiva som jag gjort i snart 1 1/2 år. 

Jag var redan då jag tog kontakt med vuxenpsyk van vid att ha "diagnosen" depprimerad. Fick tid ganska fort till en helt underbar människa, psykologen Pia.

Efter ha gått igenom min livshistora började arbetet. Min medicinering höjdes och jag hade så höga förhoppningar om att snart bli bättra. Snart orka gå ut dom där promenaderna med Khalissi som jag önskar. Lust och ork att söka jobb eller utbildning. Orka åka och hälsa på mina syskon.

Men allt blev istället väldigt annorlunda.

En dag när jag kom för samtal till Pia hade hon en hel drös med papper i famnen och frågade hur det varit med tröttheten den senaste veckan, om jag orkat med uppgifterna jag fått osv. Men jag hade inte gjort mina uppgifter för jag hade varit för trött eller haft ont. Då frågade hon mig om min trötthet och mina smärtor. Jag berättade att 5 minuter efter jag stigit upp på morgonen blir jag så trött igen att jag inte orkar hålla upp mina ögonlock eller att jag runt 12-13 tiden blir så trött att jag somnar som en stock på soffan till sen eftermiddag. Smärtorna kan röra sig allt imellan värk i varenda led och muskel i kroppen, ont i magen, extrem huvudvärk, skakar i händer eller huvud, seg i mina rörelser och ibland talet, att jag ibland har svårt att fokusera med blicken, att mitt minne i stort sätt är som bortblåst, mitt hjärta bulltar ibland så snabbt och hårt att jag tappar andan och slagen syns på min bröstkorg, min kondition är obefintlig och jag blir andfådd av lilla minsta rörelse. 
Vi gick igenom alla hennes papper och jag blev skrämd när det jag trott har handlat om deppresion i flera år faktiskt kunde vara en hormonsjukdom. Allt var så klockrent! Alla symptomer, allt stämde! 
Jag blev så rädd att jag kanske inte hade någon rätt att gå och träffa Pia längre men hon vill hjälpa mig att bli frisk, även om det rör sig om en hormonsjukdom.

Jag har träffat läkare hit och dit i åratal om mina smärtor och min extrema trötthet men alltid bara fått svaret "Det har med din deppression att göra", sen har det inte gjorts så mycket mer. Bokade en ny tid hos min läkare och hade med mig papper om sjukdomen Pia misstänker att jag har. Jag bad om att få ta prover. Läkaren bara skrattade åt mig och sa åter igen "Det har med din deppression att göra". Jag berättade att min psykolog sagt att det inte alls har med min deppression att göra. Att min psykolog inte ens är säker på att jag är depprimerad! Men åter igen blev jag hemskickad utan att ha fått hjälp.

Var hos en annan läkare i tisdags och berättade hela min historia. Eller ja, den senaste biten iaf då han var min läkare när jag var liten fram till 20 års ålder. Han tittade på mig med förstående ögon och sa "Det är självklart att du har någon slags hormonsjukdom, nu ska jag bara komma på vilken! Så här kan du inte ha det, det är inget liv.". Jag ville nästan krama om honom men samtidigt vågar jag inte hoppas på för mycket. Tänk om alla prover vi tog ändå inte visar något? Kommer jag då igen får höra "Det har med din deppression att göra" ? 
Ska träffa honom igen om 1 1/2 vecka och förhoppningsvis få något slags svar.

Nu ska jag försöka ta ett varv med dammsugaren och sen vila.