Desire

Publicerat   2013-03-27 19:25:00,  Film, Serie & Musik Min Sjukdom
Igår kändes det som jag tagit mig själv tillbaka några månader. Kunde inte gå på egen hand utan rullatorn inomhus, hade ont överallt, feber och tröttheten var tung. 
Jag trodde att mina kropp klarade av mer, jag trodde att jag tog det så lugnt som jag borde och att allt skulle gå bra. Så fel jag hade.

Träningen, som jag trodde skulle göra mig gott gjorde inte det. Tog mig åter igen vatten över huvudet utan att känna det och jag är så fruktansvärt trött på att inte veta vad jag klarar av och inte klarar av! Hur ska jag kunna lära mig? När ska jag lära mig? Kommer det någonsin fungera? 

Har så många planer för mig själv i framtiden, men när det blir dagar som igår känns allt så himla hopplöst.

Förra veckan var det informationsmöte för Smärthanteringskursen jag ska gå. Vi fick bland annat reda på olika stadier man går igenom när man blir sjuk och vi fick även frågan "vad förväntar du dig av kursen?". Jag kom inte på så mycket och sa "Jag befinner mig nog fortfarande i stadiet Bitter". Och visst gör jag det, när jag tänker efter. Vissa dagar ser allt så ljust ut, men varje dag funderar jag ändå på hur allt ska gå. Ständig oro, ibland kommer paniken och dränker mig och jag vet inte vad det är för mening med allt. 

Varje dag kommer tanken "tänk om dom satt fel diagnos, tänk om jag har någon sjukdom som går att bota med medicin". Jag vill inte acceptera. Måste jag acceptera? Ja, det måste jag nog. Men hur ska jag kunna acceptera något som är såhär orättvist? 
Vissa tror att jag fejkar. Kan ni förstå det? Att jag fejkar att vara sjuk. Att jag fejkar att jag inte kan gå normalt. Att jag fejkar att jag blir andfådd av lilla minsta sak. Att jag fejkar att vara trött. Att jag fejkar smärtorna. Att jag fejkar att mina hjärna inte kan bearbeta information lika snabbt som för andra. Att jag fejkar allt. Varför skulle någon fejka att leva fången i sin egen kropp? Varför skulle någon fejka att leva i ett helvete? 
Så mycket jag vill, så mycket jag tycker om som jag inte kan. Jag vill med kunna umgås med människor precis när jag vill. Jag vill kunna gå ut och leka med hundarna. Jag vill kunna gå i fina högklackade skor. Jag vill jobba. Jag vill klara mig själv.
Det begriper jag inte.. inte alls. Dessutom.. Hade jag fejkat hade nog någon kommit på mig för länge sen.





Kommentarer





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback