Bli ni sjuka hamnar ni på Psykiatrin

Publicerat   2013-05-14 19:30:48,  Min Sjukdom
Idag var det dags för att återvända till sjukhuset igen för en dag av smärthanteringskursen. Jag var fruktansvärt nervös och visste inte alls hur jag skulle hantera situationen. Hur skulle jag kunna titta dom i ögonen när jag vet vad dom sagt bakom min rygg? Skulle jag låtsas som ingenting?
Mamma har försökt få tag på arbetsterapeuten och sjuksköterskan för att prata med dom om det hela, men ingen har svarat. Jag har själv väldigt svårt för att stå upp för mig själv nu när jag mår som jag gör, ska jag vara arg blir jag istället bara ledsen och får inte alls fram vad jag vill ha sagt och all kontroll försvinner. Känner mig helt hjälplös.

Dagen började och vi skulle vara i "köket" och göra smoothies. Jag gillar inte smoothies och var inte intresserad alls av denna övningen. Arbetsterapeuten log mot mig som hon alltid brukar göra, sjuksköterskan klappade och kramade mig som hon alltid brukar göra och allt kändes så fruktansvärt falskt. Jag kände mig lite äcklad. Magen började knipa, fick värk lite här och där i kroppen och jag stod knappt ut. Jag ville bara därifrån! Fick en lapp om en bokad tid för mittidsuppföljning och ny rehabplan. Fick reda på att kuratorn skulle vara med. Varför? Jag har ingen individuell kontakt med henne.
På lunchen satt jag och petade i maten, vi var bara tre i patientrummet (det var några som var sjuka) och jag kunde inte hålla det inne längre. Ringde pappa och bad honom hämta mig. Vad skulle jag ens göra där? Vad kan dom hjälpa mig med om dom nu tror att jag är sjuk för egen vinning? 

Vad jag har förstått av mötet dom hade med psykologen så var det kuratorn och den kvinnliga läkaren som pratat mest och pratat om det där med att jag är somatiskt sjuk. Hur kan dom uttala sig? Kuratorn har jag träffat individuellt en gång och den kvinnliga läkaren har jag inte träffat förutom när hon pratade med hela gruppen på smärthanteringskursen om mediciner. 

Jag hoppas mamma får tag på dom imorgon, för jag kan inte gå dit igen under dessa omständigheterna. 
Det handlar ju inte bara om att jag är sårad, kränkt, förnedrad och lite till, utan jag vill ju inte att försäkringskassan ska tro att jag är somatiskt sjuk. Jag vill bli tagen på allvar för det jag faktiskt lider av. Hade jag varit psykiskt sjuk hade jag varit ärlig om det. Jag har ju varit ärlig med att jag trodde att jag hade social fobi och att det var därför jag sökte kontakt på vuxenpsykiatrin. 
Men detta är tydligen vanligt inom Blekinges sjukvård. Okunnighet och man blir skickad till psyk.

Pappa frågade mig vid middagen hur dags jag skulle vara hos psykologen imorgon, sen berättade han att han ska ha några praktikanter på jobbet imorgon och så utbrister han "Då vet jag vad jag ska sysselsätta dom med!". Då skojade mamma "Vadå, ska dom åkte med till vuxenpsykiatrin?". Då sa jag "Varna dom och säg Bli ni sjuka hamnar ni på Psykiatrin". För tydligen är det så med sjukvården.. Blekinges i alla fall.




Kommentarer





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback