Lugnet efter stormen?

Publicerat   2013-05-15 16:27:00,  Min Sjukdom
Träffade psykologen idag, och detta var nog sista gången jag träffar henne. Känns lite sorgligt, och det tror jag hon också kände. Är ju lite lösa trådar kvar..

Vi pratade om hur jag har mått sen jag träffade henne förra veckan och fick det chockande beskedet. Jag har inte mått bra, det har jag verkligen inte. 
Jag berättade att mamma har försökt få tag på antingen arbetsterapeuten eller sjuksköterskan men inte lyckats och då säger Pia att hon inte tycker mamma skulle prata med dom i huvudtaget. Hon ansåg att om dom på Smärtrehab har fått för sig att jag är psykiskt sjuk kommer inte den uppfattningen förändras bara för att mamma pratar med dom. Kanske till och med bli värre? Det enda jag tänkte då var Hoppas mamma inte fått tag på dom idag då
Sen pratade vi om att det är viktigt att jag får kontakt med någon specialist, tex Gottfries Kliniken i Mölndal eller någon forskare inom järnbrist i Malmö. För tänk om det är så enkelt, att jag har järnbrist? Studier visar att järnhalten är individuell och bara för att mina järnvärden är inom referensramen behöver inte det betyda att jag har tillräckligt. 
Sen frågade hon ifall jag vill fortsätta kontakten på Vuxenpsykiatrin. Hon hade redan ordnat med en annan psykolog som gärna tog imot mig. Den andra psykologen har MS och då tyckte Pia att det kunde vara skönt för mig att få prata med någon som också har det fysiskt jobbigt och är fysiskt begränsad. Även fortsätta få hjälp inom sjukvården i och med att jag själv har så svårt att stå upp för mig själv eller rota runt i saker inom sjukvården som jag helt fysiskt inte orkar med. Jag kände dock som att jag gick in i fälla. Hur ska läkare ta mig på allvar och inte anta att jag är psykiskt sjuk när jag går hos en psykolog? Men när allt Pia sagt fått sjunka in bestämde jag mig för att träffa den andra psykologen, så ska till henne nästa vecka.

När jag varit hemma ett par timmar ringde mamma. Hon hade fått tag på arbetsterapeuten. Arbetsterapeuten hade sagt att hon inte fick prata med mamma om vad dom pratat om då hon har tystnadsplikt, men att hon gärna lyssnade på vad mamma hade att säga. Mamma fick sitt sagt och arbetsterapeuten hade förstått att jag varit ledsen över något och att hon ville att jag skulle ringa henne. 
Först tvekade jag, men sen valde jag att ringa i alla fall för att få det gjort. 
Hon berättade väl inte direkt att dom inte sagt så som Pia berättade, utan hon sa Det är väl klart vi tror på dig, för det är ju riktigt för dig. Jaha, det behöver ju egentligen inte betyda att dom inte tror att jag är sjuk för egen vinning? Jag sa att jag inte kunde förstå hur dom kunde tro det, vad har jag att vinna på att vara sjuk? Jag har ju förlorat så mycket. Sa även att jag inte kunde förstå hur den kvinnliga läkaren kunde uttala sig som inte ens har träffat mig. Nej, det tyckte arbetsterapeuten också var lite märkligt och hon trodde att Pia missuppfattat situationen. 

Arbetsterapeuten sa mot slutet av samtalet att hon var jätte ledsen av att jag tagit det så hårt och hon förstod att jag var sårad men att jag inte skulle oroa mig. Dom hade inte tänkt släppa mig efter kursen är slut då jag är för sjuk för att inte få fortsatt hjälp. 

Nu känner jag mig lite lugnare, men inte helt säker. 
Jag kommer dock försöka få kontakt med någon specialist och kanske kolla upp mina järnvärden ordentligt, för just ME biten tror jag inte Smärtrehab kan hjälpa mig med.




Kommentarer
Sara

Usch... fan vilken soppa du befinner dig i... :(
styrkekramar till dig!

Svar: Ja, och det känns som det aldrig ta slut :/
Hanna Georgii

2013-05-15  17:26:00 





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback