Godnatt, mammas ängel

Publicerat   2013-11-28 20:12:00,  Foto - Djur Lite På Djupet
Nu var det ett tag sen igen som jag uppdaterade denna stackars blogg, men det finns ju såklart sina anledningar till det.

Idag, för 3 veckor sen, (förövrigt väldigt konstigt uttryck), fick Jane somna in. 
Hennes kamp var onödigt lång kan jag tycka, både då och nu i efterhand. Jag är ändå väldigt tacksam att jag fick lite extra tid med henne, men jag var också den som var tvungen att ta det tuffa beslutet att låta henne gå vidare och slippa lida.

Som jag skrev i det förra inlägget så var det en annan veterinär som ville prova att sätta stift i Janes ben och se om benet ville läka ihop. Saken var ju bara det att den lösa benpipan redan hade blivit mjukt som smör, men veterinärerna gav inte upp för det. Så med den där stiftställningen fick hon gå i mer än två veckor.
Två veckor efter operationen var det dags för återbesök och att röntga benet, detta var en tisdag. Benet hade inte läkt ihop, men veterinären ville inte ge upp för det då Jane verkade ganska frisk ändå. Men, så fort vi kom hem var det som all hennes livsgnista försvunnit och hon var inte sig själv. Hon blev värre och värre, hennes päls blev fruktansvärt fet och hon fällde väldigt mycket, hon höll sig mest för sig själv vilket var väldigt ovanligt för henne, hon åt inte som hon brukade, hon blev dålig i magen och hon kunde liksom inte kontrollera sina kroppvätskor, hon blev jätte smal, hennes pupiller var konstant stora, hon haltade mer och mer och ja, det märktes klart och tydligt att hon inte alls mådde bra. Och detta hände på bara ett par dagar.
På torsdags morgonen ringde jag till veterinärerna och berättade, och vi fick komma på en gång. Väl hos veterinärerna, där hon dom andra gångerna vandrat omkring glad och hälsat på folket som tog hand om henne, låg hon nästan okontaktbar. Veterinären vi träffade då tyckte inte att vi skulle ge upp, men jag var ganska bestämd även om det var så fruktansvärt jobbig. Jag sa att jag inte visste för vems skull vi skulle dra ut på lidandet och att det nästan kändes som djurplågeri. Veterinären märkte att jag var väldigt ledsen och sa "Det är du som känner din lilla vän, och vet du att hon inte vill mer så ska vi såklart inte dra ut på det". 

När det väl var dags behövde veterinären inte ens ge Jane något lugnande. Han stack in den där jätte nålen i hennes mage och hon rörde sig inte alls. Jag och Jane blev lämnade ensamma i rummet, och medans jag klappade, kliande och pussade på hennes livlösa lilla kropp och sa "Hälsa Tarzan från mig" somnade hon in. 

Smärtan var enorm, och det gör fortfarande väldigt ont, men det var ju för hennes bästa. 
Vi vet inte riktigt vad som hände i hennes kropp, kan ha att göra med att hon slutade med antibiotikan eller att benrötan spred sig i kroppen. Vi vet inte..
Jag kan ibland känna att veterinärerna gjorde fel från början, och att dom sen ville exprimentera med henne för att se om det kanske kunde fungera med stiften eller ej, men dom skulle ha gjort den operationen från början.
Jag har varit arg, men vad är det för mening? Inte får jag tillbaka Jane för det. 
Jag kan komma på mig själv med att tänka att hon ska ha mat, är hon ute och vill in, varför kommer inte hon och sover i sängen osv, se henne i ögonvrån, höra hennes egendomliga ljud. Ja, allt. 

Tog några söta kort på henne innan hon blev värre, och denna är favoriten.
Min lilla ängel ♥.
 






Kommentarer





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback