Honey, come home!

Publicerat   2013-10-23 00:19:38,  Foto - Djur Lite På Djupet
Idag var det dags för 3:e veterinärbesöket med Jane sedan hennes olycka.
Idag fick hon inte följa med hem igen, och det gör så ont i mig.

Hennes ben hade inte läkt ihop igen. Inte alls faktiskt, det var fortfarande helt avbrutet och den ena benpipan gnagde och stack igenom skinnet som innan dom satte en skena på det.

När vi åkte till veterinären trodde mamma att hon nog skulle bli av med skenan, att benet hade läkt ihop igen.
Jag försökte tänka positivt, men där var min magkänsla igen och sa att det nog inte gått så bra. Dumma magkänsla att alltid ha rätt.

När veterinären kom in i undersökningsrummet igen efter Jane röntgats och hon fick se röntgenbilderna utbrast hon "Usch, nej nej nej nej!". Där kom klumpen i magen och den har fortfarande inte släppt.

Så Jane fick tyvärr stanna över hos veterinären till imorgon. Då kommer en annan veterinär som hade sagt att hon ville prova att sätta stift och tvinna ihop dom lösa benpiporna. Men, dom var inte jätte hoppfulla och jag får nog göra mig lite beredd på det värsta.

Det känns så sorgligt att hon kanske får avsluta sitt jordeliv pga ett avbrutet bakben. Hon är ju liksom frisk annars.
Men hon kan heller inte leva så, och en avancerad operation som dom inte kan garantera att den fungerar kostar en förmögenhet och jag har inte en förmögenhet att snacka om. 

Kommer ibland på mig själv att kolla efter om Jane vill komma in i mitt rum, om hon ligger och sover i min säng, skulle ge henne tonfisk till middag, var nära på att ordna medicinen till henne och det är speciellt nu när jag ska sova som jag saknar henne då hon alltid vill ha lite extra gos innan sänglampan släcks.
Mitt lilla hjärta ♥

 




4 Months ♥

Publicerat   2013-10-12 19:11:00,  Foto - Djur Foto - Natur & Växtlighet Vardagligt
I veckan blev Mille Milton 4 månader! Chihuahuaor växer bara till dom blir 6 månader, så vi kan väl konstatera att han inte blir någon stor kille :).
Och när man fyller 4 månader blir man kaxig ;)!
Tröjorna Ludde och Milton har på sig kommer från Aliexpress.
 
 
Och det där med att vardagsfotografera, jag tycker jag börjar komma in i det igen :).
 
 
 




Mammas lilla flicka

Publicerat   2013-10-11 16:17:00,  Foto - Djur Lite På Djupet
Igår började som en helt vanlig dag. Jag gick upp, tog en skål flingor, Jane drack upp resterande mjölk i flingskålen, jag började göra mig i ordning för ett läkarbesök, Jane fick fnatt på Milton och ville gå ut, släppte ut Jane, bäddade sängen och gick ut för att möta pappa som skulle köra mig till doktorn.
Jag kommer hem, undrar lite smått varför Jane inte kommer springande som hon brukar göra när jag varit iväg men tänkte att hon nog var på ett av sina små äventyr så tänkte inte mer på det.
Pappa kommer efter en halvtimme hem på lunchen, hans lunch är slut och han åker tillbaka till jobbet.
Vid ca 13.35 tänkte jag att Milton nog behövde ute och kissa, så gjorde som jag brukar göra på dagen. Öppnade altandörren och Milton och Ludde hoppar ut där dom möter Jane vid blomlådorna/trapporna. Hon brukar komma där när jag öppnar altandörren då hon på någon magiskt sätt hör på långa vägar när vi är på väg dit.
Men när jag mötte Janes blick insåg jag att det var något som inte stämde. Hon kom haltande mig till mötes med ett blödande och löst hängande bakben, och föll i mina armar. På riktigt. Jag lyfte upp henne och hon la sig slappt i mina armar. Hon var inte arg men jag märkte att hon hade ont. Väldigt ont. Jag sprang så fort det var fysiskt möjligt in med henne och upprepade gång på gång "Nej, nej, nej, lilla gumman, vad har hänt, nej, nej, nej, älskling, vad har hänt". Jag la henne på hennes bra sida i sängen, ringde pappa som för 40 minuter sen tagit sig tillbaka till jobbet. Jag började stortjuta när jag hörde pappas röst och fick fram "Jane blöder jätte mycket från bakbenet och det bara hänger och dinglar!" och pappas svar var "Usch nej, jag kommer så fort jag kan". 
Direkt efter ringde jag mamma. Även där fick jag bara fram "Jane blöder jätte mycket från bakbenet och det bara hänger och dinglar!". Mamma hörde inte vad jag sa så fick upprepa och mamma försökte lugna ner mig. 
Pappa satte ihop en tvättmaskin och körde hem 1 mil på ca 8 minuter, mamma fick flytta runt lite möten på jobbet för att också sätta sig i bilen och köra hem. 
När pappa satt vid sängen för att försöka lugna Jane, som nu hade börjat bli väldigt orolig och verkligen visade att hon hade ont, ringde jag efter veterinär. Ville åka till vår vanliga veterinär, men dit fick jag nog ringa ca 15-20 gånger innan det var någon som svarade. När jag väl kom fram fick jag svaret att vi skulle komma så fort som möjligt, så när mamma kom hem åkte hon och jag med Jane ca 6 mil på en väg full med vägarbeten och söndagsåkande trafikanter för att komma till vår favoritveterinär.

Väl där tog det inte lång tid innan vi fick komma in och träffa veterinären. Han klappade först på Jane där hon låg i sin bur utan tak och frågade vad som hade hänt. Blivit biten av en hund/räv eller påkörd? När han fick syn på benet blev han orolig och ojade sig över att "detta ser inte fint ut!". Han var orolig över att leden var avbruten, leden som är som vår fotled/häl och om det var den skulle det inte bli lätt att få ordning på. Han gav henne lugnande och hon skötte sig prima, som vanligt min duktiga tjej. Efter det röntgades hon och där visade det sig att det var benet som var helt avbrutet, så inte leden som han var orolig över. Vilken lättnad! Men så kom nästa besked. Han föreslog att vi skulle spjäla benet och hoppas på att det läker ihop, annars får han skicka en remiss för operation som kan kosta mellan 20-30 000 kr. Han berättade, som han brukar göra, att om det var hans katt så skulle han försöka med att spjäla benet först och se om det blir fint. Han var även orolig över infektioner och dyrlikt. Men vi litar på honom så vi gick med på att spjäla benet, pencillin och smärtstillande och hoppas, hoppas att hon fixar detta. Vi frågade vad som skulle kunna ha gjort detta och han svarade "Åh, det är en bil helt klart". 

När vi kom hem såg vi blod på yttertrappan. Det gör så ont i mig att veta att hon har försökt komma in på framsidan innan jag hittade henne på baksidan. Som hon måste ha kämpat!

Vem kör på en katt mitt inne i ett bostadsområde/villaområde? Det finns bara en vi kan tänka oss, bara en som kör som en jävla idiot och det känns så.. ja, jag får inte ord på det. Det gör mig så arg och ledsen!
Och detta var så typiskt. Skaffade en djurförsäkring på Milton för några veckor sen och tänkte att jag ska skaffa en på Jane med när jag har bättre ekonomi. Trodde ju inte den skulle behöva komma till användning då hon alltid är så försiktig och har bara varit sjuk en gång, men så händer detta. 
Mitt hjärta brister av att hon ska behöva ligga och skrika i smärtor, med ett ben som aldrig kommer bli detsamma igen pga att någon är så ovaksam i trafiken. Hon har verken druckit eller ätit, hon kissar ner sig fast hon ligger precis bredvid kattlådan. Mitt lilla barn, mammas lilla flicka ska inte behöva gå igenom något sånt här.

Men jag är glad att det inte var värre. Hon hade kunnat skada sina inre organ, skadat huvudet eller leden som veterinären först trodde. Hon kanske inte hade kommit hem, legat i ett dike eller en buske någonstans. Men istället kämpade hon sig hem och hoppade över ett staket och la sina sista krafter på att hamna i sin mammas armar. Jag hoppas så innerligt att hon repar sig, att hon inte får någon infektion eller att hon fick FIP från Tarzan. Jag vill bara ha min Jane igen. Hon och jag har ju pratar om att hon ska bli gammal, helst 20 år. Så det får inte sluta såhär. ♥
Jag är så glad att jag har mamma och pappa. Hur skulle jag annars gjort? Jag har ingen bil och tyvärr inga pengar till veterinärerna. Hade inte klarat mig utan dom!
Ska ringa veterinärerna igen på måndag för att kolla hur det gått i helgen och boka återbesök. 

Bilder från mars - 2013
 




No One Lives

Publicerat   2013-10-09 22:46:12,  Film, Serie & Musik
Nej, vad var detta för skitfilm? Har huvudvärk nu efter att ha kisat med ögonen så mycket. 
Jag gillar filmer med mening, men det kändes inte som det fanns det i denna. Antingen hängde jag inte med riktigt eller så var filmen helt.. Meningslös. Waste of time.

Detta är ännu en film rekommenderad av min bror, och jag inser nu i efterhand att det nog är en så kallad killfilm. Inget jag gillar. Blod, människors insidor och massa otäcka saker. 
Detta är också ännu en film som inte handlade om det jag trodde efter att ha sett en trailer i kort version. 
Men jag antar att om man gillar filmer med mycket blod, inälvor och äckligt mystiska killar kan man kolla på denna.





En livsomvändning

Publicerat   2013-10-07 19:39:00,  Foto - Djur Foto - Natur & Växtlighet Lite På Djupet
Inte visste jag att kvällen jag hade igår kunde sätta igång en sådan karusell som det har varit idag. Men det har varit en fantastisk karusell, en karusell som jag gärna åker livet ut.

Igår satt jag i min nedsuttna fåtölj, som vanligt, med Milton i knät. Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete att jag inte varit ute och tränat honom ett tag, så han fick lite extra kel och pussar. Jag kollade på Framed och blev som vanligt inspirerad att fota. Jag såg hur solen snabbt gick ned med sitt orangea sken, och jag tänkte "Vad fint det hade varit med lite bilder på Milton i kvällsolen". Sagt och gjort, vi gick ut. Jag hade kameran runt axeln och tänkte "Inga krav, jag tar några bilder och blir dom bra så blir dom. Blir dom inte så får det vara okej". När jag väl började knäppa några kort blev det inte alls som jag ville. Jag började bli frustrerad, fick ta några djupa andetag och tänka om. Det gick inte att ta kort på dom där löven med solens stålar i bakgrunden, men det var ju faktiskt Milton jag skulle ta kort på. Jag började fota Milton på den lilla ängen bakom vårt hus och jag insåg snabbt att jag redan har börjat glömma dom mest simpla grunderna i kameran. Fick åter igen ta några djupa andetag och kolla igenom mitt inre hjärnföråd för att söka efter information. Jag knäppte några kort, provade mig på Manuellt läge och tänkte "Det ska bli spännande att se vilket skit detta blev". 
Jag blev snabbt trött och vi gick in igen. Det tog några timmar innan jag vågade öppna bilderna på datorn och redigera dom. Men se så fina dom blev! Det jag måste tänka på nu, för att komma tillbaka till fotograferandet att att fota helt kravlöst. Bara fota det jag tycker är kul. För förr så fotade jag allt mellan himmel och jord och tyckte det var det roligaste som fanns. Jag vill dit igen.

Idag la jag ut en av bilderna på Kursportalen Med Emelie Olsson på Facebook, skrev ett litet inlägg om hur jag inte funnit inspiration till att fotografera den senaste tiden, att jag varit lite sjukare än vanligt och så vidare. Kommentarerna började komma in och helt plötsligt började en tjej, Maria, skriva. Jag blev som en liten tjej som fått svar på ett Fan-mail då jag har följt Marias blogg ett tag. Och jag kan säga att Maria hade mycket att ge mig, bara genom att berätta vad hon har varit med om, hur hennes liv ter sig idag och hur hon ser på livet.
Hon fick mig att öppna mina ögon, att inte tänka som jag gjort den senaste tiden och att inse att "Ja, min kropp är sjuk. Men jag behöver inte vara sjuk som person". Låter lite lustigt, va? Men jag tror inte att jag hade fått dessa sjukdomarna om jag inte skulle klara av det, för visst finns det väl en mening med allt. Lika väl som att Maria och alla andra härliga tjejer som skrivit idag faktiskt har skrivit idag. Det är en mening att vi skulle finna varandra och hjälpa varandra så gott vi kan genom våra datorer. När Maria skrev insåg jag att jag behövde en människa som henne i mitt liv, även om det är på avstånd genom datorn. För det är just det att jag inte har så många människor i mitt liv, och man behöver det. Jag har alltid varit väldigt öppen och jag har alltid tagit i mot människor med öppna armar och det var så skönt att äntligen få det tillbaka. Och jag kommer alltid vara en öppen människa och vilja hjälpa andra människor så gott jag kan, men nu inser jag att jag behöver mig själv.
Jag tycker att alla ska läsa detta inlägget från Maria, det fick mig att öppna mina ögon och det gjorde stort intyck på hur jag kommer och vill leva mitt liv.

 




Hello. Goodbye.

Publicerat   2013-10-03 01:32:00,  Lite På Djupet
Jag kan inte längre hitta mina ord. Dom orden som förr var så lätta för mig att skriva tycks nu ligga djupt begravda i mitt grötiga inre. Jag har nog ärligt talat aldrig känns mig så här.. vilsen.

Lovade mig själv att detta skulle bli mitt år, detta året jag finner mig själv och gör precis vad jag vill. Har svikit mitt förflutna jag, den som i februari månad i år hade så höga förväntningar, så höga hopp och så mycket vilja. Den som beslutat sig för att kämpa för sig själv och bli ett starkare Jag.

Vi är inne i oktober månad nu och med dessa kassa dagar som jag har haft nu, eller kassa månader rättare sagt, känns det ganska hopplöst. Livet alltså. 
Jag trivs inte i mig själv. Jag trivs inte med den personen jag är. Ibland kan jag känna att jag saknar den jag en gång var, men jag vet inte vem eller hur jag var för det enda jag minns är en tjej som har jobbiga perioder i livet. En tjej som blivit berövad på så många saker som skulle kunna ha blivit bra. En tjej med ett alldeles för stort hjärta som blivit utnyttjad gång på gång. Nu är jag helt slut. Jag vågar inte.

Kanske blir saker och ting lättare när jag får leva själv. Men även det känns ganska långt bort. Och ganska otäckt.
Just nu sitter jag i det föredetta gästrummet, som också varit tv-rum och mamma och pappas sovrum. Detta har aldrig varit mitt. Jag har faktiskt aldrig känns mig riktigt hemma i detta huset även om vi flyttade hit när jag var 13 år. Jag sitter här i en nedsutten fåtölj som jag egentligen inte själv valt. Jag sover i en 90 säng om nätterna som inte är min säng. Jag hänger mina kläder i en garderob som inte är min. Jag tittar på en tv som inte är min. Känns inte som något är mitt, för allt som var mitt har jag lämnat åt någon annan. Återigen, för godhjärtad.

Jag kan längta efter eget boende, längta efter att träffa nya människor, längta efter att träffa en ny människa som kommer göra min värld, längta efter att en dag kanske gifta mig, längta efter att en dag själv bli mamma. Men ibland vet jag inte om jag vill det. Jag vet ju inte ens vad som kommer bli av mig, hur ser imorgon ut? Jag vet aldrig och jag tror det är det som knäcker mig. Att aldrig veta längre. Att aldrig kunna planera, att aldrig kunna se fram imot något. 

Jag älskar Milton och jag är överlycklig över honom, men jag saknar Khalissi. 
Känns som det inte bara är mig själv jag svikit. 
Jag önskar så innerligt att detta går över snart, för jag orkar snart inte mer.

Jag vill så gärna hålla denna bloggen vid liv, men hur roligt är det med filmtips och deppiga inlägg då och då? 
Och vad kommer detta spela för roll om 20 år..




Liberal Arts

Publicerat   2013-10-01 17:37:41,  Film, Serie & Musik
Handlingen var inte riktigt som jag trodde den skulle vara, och på sätt och vis kändes det lite som en sorglig spinnoff av How I Met Your Mother, men det hade det nog inte gjort om det inte var "Ted" (Joch Radnor) som spelade huvudrollen. 
Jag har sett ganska många filmer den senaste tiden med Elizabeth Olsen, har hon spelat i många filmer innan eller har hon helt plötsligt dykt upp och gjort dundersucce? Jag vet inte. Hon är bra i alla fall.
Jag tyckte att Zac Efron hade en rolig och bra karaktär i denna filmen, och lite annorlunda sådan.

Även om filmen inte riktigt handlade om det jag trodde, eller slutade som jag förutsåg så var det en helt okej film.