Hello. Goodbye.

Publicerat   2013-10-03 01:32:00,  Lite På Djupet
Jag kan inte längre hitta mina ord. Dom orden som förr var så lätta för mig att skriva tycks nu ligga djupt begravda i mitt grötiga inre. Jag har nog ärligt talat aldrig känns mig så här.. vilsen.

Lovade mig själv att detta skulle bli mitt år, detta året jag finner mig själv och gör precis vad jag vill. Har svikit mitt förflutna jag, den som i februari månad i år hade så höga förväntningar, så höga hopp och så mycket vilja. Den som beslutat sig för att kämpa för sig själv och bli ett starkare Jag.

Vi är inne i oktober månad nu och med dessa kassa dagar som jag har haft nu, eller kassa månader rättare sagt, känns det ganska hopplöst. Livet alltså. 
Jag trivs inte i mig själv. Jag trivs inte med den personen jag är. Ibland kan jag känna att jag saknar den jag en gång var, men jag vet inte vem eller hur jag var för det enda jag minns är en tjej som har jobbiga perioder i livet. En tjej som blivit berövad på så många saker som skulle kunna ha blivit bra. En tjej med ett alldeles för stort hjärta som blivit utnyttjad gång på gång. Nu är jag helt slut. Jag vågar inte.

Kanske blir saker och ting lättare när jag får leva själv. Men även det känns ganska långt bort. Och ganska otäckt.
Just nu sitter jag i det föredetta gästrummet, som också varit tv-rum och mamma och pappas sovrum. Detta har aldrig varit mitt. Jag har faktiskt aldrig känns mig riktigt hemma i detta huset även om vi flyttade hit när jag var 13 år. Jag sitter här i en nedsutten fåtölj som jag egentligen inte själv valt. Jag sover i en 90 säng om nätterna som inte är min säng. Jag hänger mina kläder i en garderob som inte är min. Jag tittar på en tv som inte är min. Känns inte som något är mitt, för allt som var mitt har jag lämnat åt någon annan. Återigen, för godhjärtad.

Jag kan längta efter eget boende, längta efter att träffa nya människor, längta efter att träffa en ny människa som kommer göra min värld, längta efter att en dag kanske gifta mig, längta efter att en dag själv bli mamma. Men ibland vet jag inte om jag vill det. Jag vet ju inte ens vad som kommer bli av mig, hur ser imorgon ut? Jag vet aldrig och jag tror det är det som knäcker mig. Att aldrig veta längre. Att aldrig kunna planera, att aldrig kunna se fram imot något. 

Jag älskar Milton och jag är överlycklig över honom, men jag saknar Khalissi. 
Känns som det inte bara är mig själv jag svikit. 
Jag önskar så innerligt att detta går över snart, för jag orkar snart inte mer.

Jag vill så gärna hålla denna bloggen vid liv, men hur roligt är det med filmtips och deppiga inlägg då och då? 
Och vad kommer detta spela för roll om 20 år..




Kommentarer





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback