Days Like These

Dagarna, dom bara går och går men ändå känns det inte som jag kommer till dörren. Känns som jag fortfarande väntar på att denna jäkla sjukdom ska släppa så jag kan börja leva igen. Önskar det vore så väl.

Igår tog jag mig i kragen.
Vaknade tidigt för att invänta syster som skulle hämta mig vid halv 10 så jag kunde ta hennes bil för dagens senare bravader. Ingen syster kom. Misstänkte att hon glömt, hon är så stressad min älskade syster. Hon dök i alla fall upp 2 timmar senare. Vi for in till stan, sen körde jag hem igen. Klippte Ludde lite till, sen "hoppade" jag in i duschen. Efter duschen tänkte jag att jag kanske skulle försöka göra mig lite fin. Jag skulle ju ändå befinna mig bland folk lite senare! Sagt och gjort, blev lite smink och jag lockade håret. Måste säga själv att jag kände mig galet söt, vilket inte är ofta.
Sen åkte jag in till stan för att hämta Linn på dagis. Det har jag aldrig gjort förr så kände mig lite smått osäker. Satt några minuter i bilen utanför dagis och kollade på dom små söta knattarna som sprang runt på gräsmattan/skogen, lite också för att se om jag kunde se om Linn var ute och lekte. Sen började jag vandra upp mot dagiset och kunde inte riktigt se om Linn var någon av barnen som sprang ute och lekte (jag ser fruktansvärt dåligt på långt håll även om jag har glasögon). Hade frågat Nettan var Linns avdelning var, följde anvisningarna, gick runt huset och hamnade just på gården där barnen lekte. Då fick Linn syn på mig, springer fram samtidigt som hon skriker "HAAANNNAAA!!", pussar och kramar, sen gick vi för att hämta hennes saker. Hon gick långt före mig och skrattade när jag sa att hon skulle sakta ner då jag går så sakta. Då började hon själv gå med pyttesteg.
Efter upphämtningen for vi till hennes dans. Hon blev en riktig prima ballerina och det var så kul att se alla dom små dansuppklädda barnen. Men det märktes ganska tydligt att det fanns uppdelning mellan mammorna, dom coola mammorna, dom mindre coola mammorna och dom utstöta mammorna som satt för sig själva och pillade med sina mobiler. Och det slog mig, Linn hade kunnat vara min dotter, rent åldersmässigt. Kändes ganska märkligt att tänka så och att tänka att min mamma hade 3 barn när hon var i min ålder och mina systrar hade 2. Jag är lite sent ute, men av rimliga skäl.

Idag har jag fått sota för mitt "hurtiga-jag" jag hade igår. Men det är väl så det är, tyvärr. Och det är ju det som gör att jag blir rädd för att tex börja studera eller jobba. Hur ska det gå att ena dagen gå ganska bra, andra knappt komma ur sängen. Hade jag inte haft Milton hade jag nog inte gått upp alls.
Saknat Khalissi lite extra idag också. Känns så dumt att bli bortknuffad bara för att någon annan kom in i bilden, för jag tror det är just det det handlar om. Jag bryr mig inte om det, jag saknar mitt barn. För det är/var just det hon var. Mitt barn, min dotter. Jag hennes mamma..♥

 
 




Kommentarer





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback