Mitt sista brev till dig

Publicerat   2014-07-09 18:18:00,  Emma Lite På Djupet
Sitter här, i ett överhettat rum och tänker på dagen för 16 år sen när du slets ur våra händer. Visst var det väldigt varmt då också?
Vet inte hur jag ska kunna formulera ihop en text, detta brev, till dig då det är både jobbigt och befriande på något vis.

I 16 år har jag mått så fruktansvärt dåligt av många olika anledningar. Dåliga relationer, ensamhet, skulder, sjukdomar, men framförallt förlusten av dig
Detta året har jag känt att jag äntligen har kunnat släppa taget om det förflutna, verkligen känna att jag har lärt mig av mina misstag, lärt mig av relationer, ensamheten, skulder och lärt mig acceptera mina sjukdomar. Jag har blivit som en annan människa. På riktigt

Men nu känner jag att det är dags att släppa taget om dig också, för att jag ska kunna gå vidare till fullo.
Jag kommer alltid sakna dig och älska dig, men det är dags för mig att leva mitt liv nu och inte ligga i pöl på golvet av tårar då jag mått så dåligt att jag inte vetat vart jag skulle ta vägen med mig själv.
Jag kommer förhoppningsvis inom snar framtid att täcka över min minnestatuering till dig, då jag inte längre vill bli sedd och ihåg kommen som "Lillasystern till hon som dog", jag vill vara Hanna.
Jag kommer göra en ny minnestatuering, en väldigt speciell som bara vi i familjen vet vad det är. Jag vill inte behöva förklara hela historien om min tatuering och jag vill kunna kolla på den nya tatueringen med nya ögon och vara glad över det minnet den kommer symbolisera.

Jag kommer alltid minnas hur ditt hår blåste med i vinden, hur vacker du alltid var, speciellt när du log och skrattade. Jag kommer alltid minnas hur fin och underbar du var som person.
Jag kommer alltid minnas hur vi syskongnabbades, och att vi var dom första till att trösta varandra.
Jag kommer alltid minnas allt.
Men jag har i för många år funderat på hur livet skulle varit om du fortfarande levde och varit ledsen över att det inte är så. Men det börjar bli dags att släppa det. Jag måste och har med små steg lärt mig leva utan dig nu, och det enda jag kommer tänka på nu är om du skulle vara stolt över mig och eftersträva det.

Jag vill upptäcka världen, Emma. Jag vill vara lycklig. Jag har i för många år känt mig mer död än levanade och tyckt att hela universum har varit så jävla orättvis. Och ja, universum, livet, är orättvist och vissa måste jobba hårdare än andra. Och jag ska jobba hårt för oss båda nu och inte bara glida genom livet i en dimma. 
Jag ska leva nu.

Detta är inte ett Farväl, detta är ett Syns Sen, för jag vet att det är vad du skulle vilja.

Älskar dig, Emma.
Syns Sen! ♥





Kommentarer
Victoria

Så vackert! Å jag säger samtidigt Hejja dig!

Svar: Tack så mycket Victoria!
Hanna Georgii

2014-07-14  12:52:32 
Johan Månsson

Mycket fint skrivit.
Kommer fortfarande ihåg den dagen så väl trots att jag inte "kände" henne, vi va klasskamrater.
Men fortfarande sitter det beskedet som klistrat i min minnesbalk.

Önskar dig all lycka i framtiden.

Svar: Tack Johan!
Hanna Georgii

2014-07-14  13:21:29 





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback