Mitt sista brev till dig

Publicerat   2014-07-09 18:18:00,  Emma Lite På Djupet
Sitter här, i ett överhettat rum och tänker på dagen för 16 år sen när du slets ur våra händer. Visst var det väldigt varmt då också?
Vet inte hur jag ska kunna formulera ihop en text, detta brev, till dig då det är både jobbigt och befriande på något vis.

I 16 år har jag mått så fruktansvärt dåligt av många olika anledningar. Dåliga relationer, ensamhet, skulder, sjukdomar, men framförallt förlusten av dig
Detta året har jag känt att jag äntligen har kunnat släppa taget om det förflutna, verkligen känna att jag har lärt mig av mina misstag, lärt mig av relationer, ensamheten, skulder och lärt mig acceptera mina sjukdomar. Jag har blivit som en annan människa. På riktigt

Men nu känner jag att det är dags att släppa taget om dig också, för att jag ska kunna gå vidare till fullo.
Jag kommer alltid sakna dig och älska dig, men det är dags för mig att leva mitt liv nu och inte ligga i pöl på golvet av tårar då jag mått så dåligt att jag inte vetat vart jag skulle ta vägen med mig själv.
Jag kommer förhoppningsvis inom snar framtid att täcka över min minnestatuering till dig, då jag inte längre vill bli sedd och ihåg kommen som "Lillasystern till hon som dog", jag vill vara Hanna.
Jag kommer göra en ny minnestatuering, en väldigt speciell som bara vi i familjen vet vad det är. Jag vill inte behöva förklara hela historien om min tatuering och jag vill kunna kolla på den nya tatueringen med nya ögon och vara glad över det minnet den kommer symbolisera.

Jag kommer alltid minnas hur ditt hår blåste med i vinden, hur vacker du alltid var, speciellt när du log och skrattade. Jag kommer alltid minnas hur fin och underbar du var som person.
Jag kommer alltid minnas hur vi syskongnabbades, och att vi var dom första till att trösta varandra.
Jag kommer alltid minnas allt.
Men jag har i för många år funderat på hur livet skulle varit om du fortfarande levde och varit ledsen över att det inte är så. Men det börjar bli dags att släppa det. Jag måste och har med små steg lärt mig leva utan dig nu, och det enda jag kommer tänka på nu är om du skulle vara stolt över mig och eftersträva det.

Jag vill upptäcka världen, Emma. Jag vill vara lycklig. Jag har i för många år känt mig mer död än levanade och tyckt att hela universum har varit så jävla orättvis. Och ja, universum, livet, är orättvist och vissa måste jobba hårdare än andra. Och jag ska jobba hårt för oss båda nu och inte bara glida genom livet i en dimma. 
Jag ska leva nu.

Detta är inte ett Farväl, detta är ett Syns Sen, för jag vet att det är vad du skulle vilja.

Älskar dig, Emma.
Syns Sen! ♥





Jag saknar dig

Publicerat   2013-06-23 00:45:00,  Emma Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Denna filmen har legat på datorn ett tag och grott. På något vis har jag inte trott att den skulle vara bra, på ett annat har jag inte vågat kolla. 

När jag gick i högstadiet och gick igenom en jobbig period frågade kuratorn mig om jag ville läsa boken "Jag saknar dig, jag saknar dig". Jag började läsa den, men när allt började komma för nära inpå gick jag tillbaka till biblioteket och lämnade tillbaka boken. Jag orkade inte mer.
Nu när jag började titta på filmen var jag nära på att stänga av några gånger. Det var inte jätte bra skådespeleri, och för att vara ärlig. Jag var rädd för vad som skulle hända. Vad som skulle hända i filmen visste jag ju, men vad skulle hända med mig? Det var så mycket som påminde om så mycket, och det gör fortfarande ont i min hals från gråtklumpen som samlades. 

På sätt och vis har jag inte förlåtit, och jag har inte kommit över. Frågan om jag någonsin kommer göra det, den kan jag inte svara på. För varje gång jag blir påmind blir jag bara arg och ledsen och jag kan inte riktigt tacka för tiden jag fick med Emma, för det kunde ju blivit mer om inte olyckan hade hänt. 
Jag hade velat dela hela min historia, allt gott och ont. Då hade jag kanske kunnat släppa lite, och folk hade kanske förstått. Jag förlorade inte bara min syster. Jag förlorade min bästa vän, min förebild, en del av mig, mitt allt och vissa stunder känner jag mig fortfarande som den lilla flickan som förbi sjön på väg hem förstod att Emma hade dött utan att någon sa något.

Men, filmen var jätte bra, även så musiken, och den kommer hamna i samlingen!







Emma

Publicerat   2009-10-02 00:05:00,  Emma Lite På Djupet
Fick en fråga om ifall jag kunde berätta vad som hände min syster. Jag kan berätta om det..nu. Kunde inte prata om det innan. Var för jobbigt, men nu älskar jag att minnas hur hon var, hur hon rörde sig..hur hon luktade även om jag så måste tänka på dagen jag fick reda på att hon inte fanns längre.
Detta kan bli ett långt inlägg, men vill skriva av mig det och detta inlägget kommer finnas kvar för dom som undrar så ska fixa en egen kategori tillägnad Emma.

Jag har en ganska stor familj. Mina föräldrar är fortfarande gifta och lyckliga (bortsett från Emmas bortgång) med sin mellanpudel Dolly och chihuahuan Flisa. Jag har två systrar i livet som heter Nettan (14 år äldre än mig, äldst, har döttrarna Amanda, Moa och Linn och sambons barn Isak och Albin), Lotta (13 år äldre än mig, näst äldst, har barnen Emelie, Alexander och Hugo och sambons dotter Alexandra), Jesper (9 år äldre än mig, ända brodern, även kallad Jeppe och har dottern Meja med sin sambo Linda).. Sen skulle Emma kommit här. Hon var 4 år äldre än mig.
Så, nu var det avklarat.

Det var en onsdag. Mamma och pappa var på jobbet. Vi skulle åka på campingsemester (jag,mamma,pappa,Emma) på fredagen så jag och Emma var hemma för att förbereda inför semestern. Vi började med att städa huset och jag kommer ihåg hur Emma tjatade på mig att jag skulle damma bättre och då röt jag tillbaka att hon skulle dammsuga bättre. Vi gick ut för att börja rensa jätte rabatten runt huset och det var absolut inget vi såg fram imot. Jag gick in i garaget och skulle hämta alla verktyg och hinkar och kommer ihåg hästdoften som slog mig i ansiktet. Det var något år sen vi sålt hästarna men deras dofter fanns fortfarande kvar. Schäfern Rambo ylade i sin hundgård. Han tyckte att Ricky, Emmas labrador, var så jobbig mot honom. Valp fasoner. Jag ställde mig vid staketet och började gosa med deras huvuden och Emma ropade på mig otåligt att jag skulle snabba mig. Hon hade ju faktiskt inte hela dagen på sig att rensa rabatten. Men det hade jag!
När vi suttit och lukat i kanske 5 minuter kom Emmas kompis och vår granne Eva-Marie. Hon och Emma började prata om några jeansstjorts Emma hade lånat som Eva-Marie ville ha tillbaka. Så dom gick in i huset och var där inne ett bra tag. Kommer ihåg hur frustrerad jag blev att hon bara lämnade mig där ute med rabatten. Efter en stund kom dom ut och Emma sa att dom skulle gå hem till Eva-Marie och fixa lite saker. Så dom gick och jag blev lämnad kvar. Jag rensade resten av rabatten och blev jätte arg på Emma. Trodde hon och Eva-Marie hade pratat om hur dom skulle göra så att Emma skulle slippa rensa rabatten så jag fick göra det själv.
När jag var klar med rabatten och Emma kommit hem gick vi på varsitt håll och donade och planerade inför campingsemestern.
Mamma och pappa kom hem från jobbet. Jag sprang ner för trappan så fort jag kunde för att berätta vad Emma gjort! Emma var inte långt efter och sa att jag bara överdrev, men mamma och pappa var inte så glada på henne ändå för att hon lämnat mig hemma själv. 

Nettan, Amanda och Moa kom på besök. Dom hade med sig dom godaste jordgubbarna jag någonsin ätit. Jag, Emma, Amanda och Moa satt ute på altanen och åt jordgubbar med mjölk tills vi storknade! Sen följde jag med Nettan och dom hem för att sova över.
Mamma och pappa har berättat att dom hade en jätte mysig kväll hemma med Emma. Dom hade grillat och Emma hade på sig en jätte fin blommig klänning. Hon hade ätit som inför en lång färd hon skulle resa. Hon hade visat att hon städat sitt rum och mamma och pappa hade blivit jätte stolta över henne då hon inte var så jätte glad vid att städa. 
Emma hade sent på kvällen kommit in hos mamma och pappa och frågat ifall Ricky hade kunnat sova hos dom för hon skulle över till Eva-Marie och kolla på film. Sen hade hon gått..

Hemma hos Nettan på kvällen lekte jag, Amanda och Moa på Amandas rum.
Nettan har berättat att hon kollade på en film, en hemsk film som jag inte kommer ihåg namnet på. Hon hade vaknat upp vid 3snåret och hennes första tanke var "Hon klarade sig! Tjejen klarade sig!.
Jag vaknade också vid 3snåret med en jätte hemsk känsla. Hade drömt mardröm om hemska män, men minns inte så mycket. Gick ut till Nettan där hon satt i soffan och stirrade på tv. Kröp upp till henne i soffan och frågade vad hon kollade på för film. Vi småpratade lite, sen gick vi och la oss.

Dagen efter vaknade vi ganska tidigt på morgonen. När vi satt och åt frukost hade jag fortfarande en hemsk känsla i magen. Jag, Amanda, Moa och deras faster Maja (fast som är yngre än dom) fortsatte senare att leka på Amandas rum. Nettan duschade. Hörde att telefonen ringde och Nettan sprang ut i hallen för att svara. Hörde henne säga "Hej mamma! Hur är det? Vad har hänt? VA?" och ett skrik som inte var utav denna värld. Min reaktion då var väldigt märklig. Jag sa till alla barnen att städa för att vi inte skulle göra Nettan mer ledsen. Så vi städade och Maja började gråta. Hon var rädd och förstådd inte varför Nettan skrek. Moa började hoppa i sängen och sjoade att Mamma skrattar! Mamma skrattar!. Men hon skrattade inte. Jag hörde hur hon grät och jag förstådd att något hemskt hade hänt. Amanda gick ut i hallen för att fråga hur det var med henne och det ända Nettan sa var att vi skulle plocka ihop våra saker och att vi skulle åka.
Majas mamma kom och hämtade oss och jag såg att hon också var ledsen. Hon lämnade av Maja, Amanda och Moa hemma hos sig hos sin äldre dotter som skulle passa dom. Sen åkte vi vidare. Jag frågade Nettan vad det var som hade hänt och hon sa bara att mamma ville berätta. När vi åkte från Svängsta hem till Mörrum åkte vi förbi en sjö. Den sjön är verkligen inpräntad i mitt huvud och jag har svårt att åka förbi där. Det var där jag visste att Emma hade dött. Det kom upp i mitt huvud som vilken mest självklaraste grej och jag satt förlamad i baksätet. 

När vi kom hem vågade jag knappt gå in. Jag såg att mamma och hennes väninna satt i köket och dom var ledsna. Jag gick in i tvättstugan och hängde av mig mina saker och försökte gömma mig bakom alla jackorna. Men mamma ropade på mig. Det var så svårt för mig att gå in i köket för jag ville inte höra det. Jag visste ju redan och jag ville inte att mamma skulle säga något för då skulle det vara sant. Men jag gick sakta in i köket. Nettan satt på golvet under det låga fönstret och hon satt med benen upp mot bröstet med ansiktet gömt mellan knäna. Mamma ville att jag skulle sätta mig i hennes famn så det gjorde jag. Mamma var helt röd i ögonen och dom var tårfyllda. Hon sa att något hemskt hade hänt. Sen sa hon det, "Emma är död, Hanna. Hon kommer inte tillbaka mer..". Emma är död..hon kommer inte tillbaka mer..Emma är död..hon kommer inte tillbaka mer.. Jag började skrika och gråta och frågade vad som hade hänt. Allt var ju så bra igår! Ge mig tillbaka igår! Mamma berättade att hon hade dött i en olycka. Sen kunde hon inte berätta mer för telefonen ringde hela tiden. Jag kommer inte ihåg när min ena moster Rosita kom eller om hon redan var där när jag kom. Men hon svarade i telefonen och där var det människor som frågade efter Emma. Tillslut blev Rosita så trött på att säga att Emma inte var anträffbar för tillfället att hon tillslut skrek i luren att Emma var död. Alla visste ju redan. Olyckan hade cirkulerat som en löpeld hos vännerna och det ståd om den i löppressarna. Alla andra misstänkte utom vi. Familjen.

  • Mamma hade blivit hämtad på jobbet av polisen. Dom hade sökt henne och sagt att det hänt en olycka. En motorcykelolycka. Mamma frågade om det var Jeppe, men dom sa "Nej, det är din dotter". Mamma sa att hon hade 4 döttrar så vilken av dom. Var det Nettan? Nej. Var det Lotta? Nej..Emma. Mamma föll mot golvet och förstådd inte hur Emma hade kunnat hamna i en sådan situation. Hon frågade varför polisen kom och hämtade henne och då misstänkte hon det värsta. Och dommen kom. Emma var död.

  • Polisen sökte pappa på jobbet, men i hans jobb befinner han sig på så många olika platser att det nästan är omöjligt att veta var han är. En jobbarkompis fick tillslut tag på honom och berättade att polisen sökte honom. Så han kom dit där dom var och där fick han med reda på vad som hänt. 
    Pappa har inte varit sig själv sen dess.
Jag kommer ihåg att jag fortfarande satt i mammas knä när Lotta ringde. Mamma hade redan ringt Lottas dåvarande sambo och sagt att det hänt en olycka och att hon behövde prata med Lotta. Men Lotta var inte hemma då. När hon ringde skrek hon i telefonen efter svar om vad som hänt. Hon frågade vem som hade dött. Hon visste också. När mamma sa det orkade jag inte höra mer. 
Jag gick ut mot hallen och skulle gå ut. Mötte pappa i dörren och han log lite konstigt mot mig. Jag såg att han hade gråtit mycket. Sen gick han in i köket och satte sig. Sa inte ett ljud. Jag vet inte var han hade varit men tror han hade varit ute och gått med hundarna.
Telefonen ringde igen och det var Nettans ex-man Jocke. Han skulle hämta Jeppe och frågade vad han skulle säga till honom. Nettan blev irriterad och sa att han skulle säga hur det låg till. 
Lotta och Zoran kom. Dom hade sin lilla bebis Alexander med sig, han ammad fortfarande så hon kunde inte lämna honom ifrån sig. Minns hennes fula blus och att hon grät jätte mycket. Zoran grät, alla grät. 

Jag skulle gå ut med soporna. Dom hade fyllts fort av alla papper som vi torkade tårarna i. När jag kom till soptunnan möttes jag av poliser och två präster. Poliserna gick bara förbi mig och in i huset. Prästerna gick fram till mig och dom presenterade sig som Per och Birgit (minns inte hennes namn riktigt, men tror hon hette så). Dom kramade om mig och Birgit tog mig i handen. Innan vi gick in mot huset igen såg jag vår andra granne Sara (en av Emmas andra kompisar och klasskompis, som jag umgås med nu). Hon vinkade lite tveksamt och ropade "Vad är det som har hänt?". Jag skakade bara på huvudet och gick in. Hon hade inte hört. Så alla visste inte. Jag var förvirrad. 

Jeppe och Jocke kom. Jag, pappa, Birgit, Nettan, Jocke, Lotta och Zoran stod ute, några på altanen och andra nere på gräsmattan. Jeppe rökte intensivt. Han frågade när vi skulle åka. Lotta frågade var vi skulle åka och Jeppe sa att han ville åka till Emma och se hur det var med henne. Nettan blev arg på Jocke och skrek "Har du inte berättat för honom?". Jeppe frågade vad Jocke skulle ha berättat och Lotta skrek att Emma var död. Jeppe skrek och sprang mot garaget och började slå och sparka på dörren. Pappa sprang efter och drog honom i sin famn. Tårarna sprutade och det kändes som jag ståd utanför och såg allt. Att jag inte fanns med. Birgit kramade mig och ståd och höll mig hårt i sin famn. Jag kände att jag grät och det kändes som det aldrig skulle ta slut. Till sist sa jag att jag skulle gå ut med min hund Blondie. 

Jag gick förbi Saras hus och hon sprang ut och stoppade mig på vägen och frågade vad som hade hänt. Då sa rann orden ur mig och jag sa att Emma var död. Sara tittade på mig med stora ögon, vände sig om och sprang gråtandes bakom huset. Hennes pappa sprang efter henne och jag orkade inte se mer. Gick hem igen men det fortsatte där.

Vi alla åkte till sjukhuset. Gick in i en byggnad bakom akuten. En sjuksyster stod med huvudet neråt böjt och jag kunde se tårar som rann ner för hennes kind. En läkare ståd och informerade oss om att Emma låg i rummet bredvid oss och att vi var tvungna att identifiera henne. Dörren öppnades och där låg hon. Vit..stel. Blod ur näsa och öron. Jag gick sakta fram och pappa hade redan satt sig på en stol bredvid henne. Mamma gick fram mot henne och sa "Lilla gumman, vad har hänt? Lilla gumman..lilla gumman..". Hon slutade inte. Hon tog tag i hennes hand och allt blev avbrutet av Nettans skrik. "Hur kan dom tillåta detta? Varför ska vi behöva se detta?", sen sprang hon ut. Det var bara jag, mamma, pappa kvar där inne hos henne. Pappa frågade ifall jag ville sitta i hans knä och titta på Emma. Jag vågade inte och började backa mot dörren och pappa sa "Det ser ut som hon sover Hanna, det är ingen fara. Hon är så len..". Så jag gick fram och petade lite försiktigt på henne med ena fingret och hon var så kall..iskall! Jag sprang ut därifrån. Efter en liten stund kom mamma och hon blev omfamnad av sjuksköterskan som jag tidigare sett gråta. Jag stod och tittade upp på alla och fattade inte vad det var som hade hänt egentligen. Pappa satt kvar ett tag hos Emma, sen blev vi kallade till ett annat rum där läkaren skulle prata med oss.
Han sa att Emma hade dött i en motorcykelolycka klockan 3 på natten och att hon blev funnen vid halv 7 på morgonen. Hon hade inte haft någon hjälm på sig, men sen sa han att det inte hade spelat någon roll för hela hennes kropp var så skadad att hon ändå inte hade överlevt. Han visste inte så mycket mer om själva olyckan, bara att dom senare funnit en pojk i 15år-åldern bakom stengärdet där dom funnit Emma och att det var han som hade kört. Han låg i koma men vi skulle få mer information när han hade vaknat. Pojken var Björn, Emmas pojkvän.
Rosita fick Emmas kläder och skor i en brun papperspåse. Hon tittade igenom påsen och tog dom sakerna som vi skulle spara och slängde resten av sakerna i en papperskorg på väg till bilen.

Emma hade inte gått hem till Eva-Marie den natten. Hon hade cyklat till Nabben för att träffa andra kompisar plus att reda ut saker med sin förre detta pojkvän Björn. Där hade dom grillat och alla drack förutom Emma. Alla var i 14-15år-åldern. Emma hade senare sagt att hon ville åka hem för hon var trött och skulle upp tidigt dagen efter och packa inför semestern. Hon och Björn hade blivit tillsammans igen den kvällen och han hade erbjudit henne skjuts hem och hon tackade ja. Han körde på en motorcykel som han stulit någon vecka innan. Det fanns inget lyse på den motorcykeln så kompisarna hade sagt att han skulle låna en moped istället med lyse för det fanns inget lyse på vägen. Men han valde motorcykeln och Emma tackade nej till att låna en hjälm. Dom hade kört en liten bit innan olyckan hände. Det var massa grus och småsten på vägen och motorcykeln hade slirat på grusen. Björn hade kört för fort för att kunna ta kurvan som kom och körde rakt in i ett stengärde.
Emma dog direkt.  Björn flög över stengärdet. Han har berättat att han låg och ropade på Emma, men hon hade inte svarat. Sen hade han blivit medvetslös och senare hamnade han i koma. 

Idag lever ingen av oss som förut. Jag var en glad och sprallig liten tjej som senare började gömma sig i allt hon kunde. Mina föräldrar var inte sig själva och jag minns alla nätter vi grät oss till sömns. Mina syskon är inte heller sig själva längre.. Men alla tror att jag och pappa är dom som har tagit det hårdast för vi lever varje dag som det var igår det hände. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det är för dom andra, kan bara tala för mig och pappa.
Björn lever idag med bra hälsa. Han miste en tå i olyckan och en flickvän. Han säger att han fortfarande lever med skulden..men jag skuldlägger inte honom.

Emma hade förberett sig hela dagen för en lång färd. Lämnat och fått tillbaka alla lånade saker, städat sitt rum och gjort sig själv fin. Ätit en brak middag, och sagt till alla hur mycket hon älskade dom.
Nu är hon borta.

Jag var 11 år när det hände och Emma blev bara 14 år..
 
 
Jag reserverar mig för vissa stavfel. Suttit och skrivit detta i över två timmar men värkande hand och tårar på mina kinder. Och det får var stavfel i så fall. 
Har jag missat något kommer det i ett senare inlägg.




Grattis..

Publicerat   2009-09-12 16:29:00,  Emma
 
Idag skulle min syster Emma fyllt 26 år. Men hon fick inte ens chansen att fylla 15 år.
Hon dog för 11 år sen och ända sen dess har jag haft gråa och suddiga perioder då jag inte kan se framåt.
Jag kan inte tro på Gud eller något annat sådant ting för jag begriper det inte.
Frågan om varför vi inte fick ha henne kvar gör lika ont i mig som att tänka på dagen då hon försvann,men ändå kan jag aldrig sluta ställa den. Varför?
Hon omkom i en olycka som var så onödig. En olycka som aldrig skulle ägt rum. En olycka som förändrade alla våras liv och tog ett med sig.
Jag var hennes lillasyster och att jag blir äldre än vad hon fick bli är sorgligt. Det är fel.
Jag har haft tankar på att inte vara kvar här och färdas till henne istället, men det har aldrig blivit så för jag vet att hon är med mig på sitt sätt och att hon kommer vänta på mig tills min dag är kommen.
Livet är så orättvist.




29 Januari

Publicerat   2009-01-29 21:40:00,  Emma Lite På Djupet
Kan säga att det varit en jäkligt märklig dag idag. Vaknade, trött som vanligt och orkade knappt gå upp. Gjorde mig iordning..åkte till jobbet. Började läsa i min bok (som jag förövrigt snart läst ut) innan första kunden skulle komma. 
När kunden kom, som jobbar på ungdomspsykiatrin på sjukhuset, började vi prata om det mesta vanliga. Sen som vanligt brukar vi diskutera lite saker angående ungdomar, hur dom är osv.. Sen började vi prata om Emma. På något sätt var det jobbigt för mig idag att prata om det som hände. Brukar kunna prata om det, förklara. Vilja vara stark. Men idag, med den kunden var det skillnad för hon tittade på mig ett sätt jag inte sett på länge. Hon tittade på mig som om hon verkligen lyssnade. Så det kändes bara så naturligt att berätta det mesta om tiden då Emma gick bort. Och hon fortsatte lyssna, ställde frågor som inte var jobbigt fast det blev en klump i min hals varje gång jag skulle svara, utan hennes frågor var frågor jag kände igen. Kände igen från den tiden då jag gick på Skarven, efter Lena också gått bort. Nu förstår jag ju varför det kändes så. Hon jobbar ju på ungdomspsykiatrin. Nu känns det nästan som vi bytte tjänster med varandra. Men hennes blick när jag berättade var också som prästens blick. Prästen som umgicks med mig under några dagar/veckor (hade väldigt dåligt begrepp om tid då Emma hade gått bort), när jag var 11 år, den sommaren Emma dog. Tänk vilket stöd hon var för mig, när jag ville vara ett så stort stöd för mamma och pappa, ett så stort stöd som bara var möjligt. Hon, prästen, ville att jag inte skulle glömma att jag bara var ett barn. Att låta mamma och pappa sörja, att sörja själv. Men det kunde jag inte då. Jag höll det inom mig så jävla länge att det fortfarande gör ont. 
Efter kunden gått gick jag och skulle fortsätta läsa min bok när radion helt plötsligt la av. Jag började skruva och dra i varenda knapp som fanns och helt plötsligt började "My heart will go on". Det var som om jag satt i skivan i radion och tryckt på play. Fattade inte varför just den låten skulle spelas just idag, just då på radion. Låten som vi spelade på Emmas begravning. Jag blev så arg! Försöker undvika den låten så mycket jag kan. Men idag kunde jag inte, jag satte mig ner igen och lyssnade färdigt. När låten var slut blev det tyst i radion igen och sen började det som vanligt. Kändes som jag vaknade från en dvala. Helvete helvete helvete. Det var det enda jag tänkte då. 
Jag är så trött, så jävla trött. Vill bara hem till mamma och pappa. Vara hemma hos dom. Ligga på soffan i mitt gamla rum och höra dom och hundarna gå runt på övervåningen. Höra hur mamma och pappa pratar med varandra och sen gå upp för att göra dom sällskap. 

Insåg just att detta blev lite mer som en dagbok än en blogg. Förlåt.

Min kamera kommer nog imorgon. Det är ju bra.

To think I might not see those eyes 
Makes it so hard not to cry 
And as we say our long goodbye 
I nearly do 




6 Januari, 11 år med-11 år utan

Publicerat   2009-01-06 16:44:00,  Emma Lite På Djupet Vardagligt
Var ute och gick en runda i skogen idag med Nicklas och Ludde. Ludde gillade det skarpt :), fast han kunde inte springa av sig så mycket för det var en annan hund framför oss. Vi gick på en avstickareslinga, där mötte vi hunden igen som glatt kom springandes mot oss. Det var en rottwailer, inte första gången Ludde blivit "anfallen" av en sån :P. 

Känner mig friskare idag, förutom att jag fortfarande har ganska svårt att andas. Men det lättar väl, hoppas jag.

Jag fyller snart 22 år. Tiden går fort. Snart har jag levt 11 år utan Emma, och jag var 11 år när hon dog. Är rädd för hur det kommer kännas nästa år, när jag börja leva fler år utan henne än med henne.
Kommer ihåg hur det var när jag var exakt på dagen lika gammal som henne som hon var när hon dog. Då började jag bli väldigt deprimerad. Fick gå och prata med både den ena och den andra. Inte mycket som hjälpte..och sen när det händer en massa skit hela tiden, ja..det känns som det inte spelar någon roll längre (att det kändes som jag mådde bättre då).
Känns som jag får stå och samla ihop bitarna hela tiden, börjar tära på kroppen. 
Försöker hålla mig ifrån såna tankar, men det är fan inte lätt.