Huvudbry

Publicerat   2013-06-05 17:12:00,  Lite På Djupet
Funderar på att göra något annat, något nytt. Har skapat en blogg för bara mina bilder och där jag skriver om mina fotograferingar, en blogg där allt bara handlar om fotograferandet, då det ibland kan bli lite för personligt här. Vill ju att framtida kunder ska hitta bättre och att det ska vara professionellt. Sen tänkte jag, en hemsida kanske är bättre? Kollade runt lite, och fick tips om att ha Wordpress på ett webbhotell. Problemet är att det kostar en massa pengar. Pengar jag inte har. Sen kom en annan grej, Blogg.se kommer tydligen inte upp så lätt på Google, men det gör Wordpress. 
Har haft Wordpress innan, men det var så krångligt att jag inte kunde lära mig det. Sen har jag ju en fantastisk tjej som kan göra en bloggdesign till mig här på Blogg.se och ska jag köpa en till Wordpress, eller något webbhotell kostar det en massa pengar. 

Sen är det massa andra saker jag funderat på som jag inte kommer på nu.

Vet inte hur jag ska göra. För trött för att tänka, för trött för detta just nu. Kommer säkert på en annan dag. 
Hm..




Trädgården

Publicerat   2013-06-04 16:17:21,  Foto - Djur Foto - Natur & Växtlighet Lite På Djupet Vardagligt
Humöret har inte varit där det ska den senaste veckan. Mycket som händer runt omkring mig, känner mig så rädd - orolig och extremt hjälplös. 

Tog en promenix i trädgården med djuren hack i häl. Ville rasta av kameran lite och vet ni vad? Jag har "lärt" mig att fota manuellt, haha! På tiden kanske. Har i några dagar funderat på att köpa en Ljusmätare så jag kunde fota manuellt, men så såg jag ett kursklipp på youtube där mannen visade hur man använde ljusmätaren i kameran. Blev helt ställd, kollade på min kamera och sa "Jaha, är det det sträcket är till för!". Sån uppenbarelse, haha! 

Nikon D3100 - Tamron SP AF 28-75mm f/2,8




Great Escape

Publicerat   2013-05-24 23:09:00,  Foto - Natur & Växtlighet Lite På Djupet Vardagligt
I morse när klockan ringde kunde jag inte för mitt liv vakna upp. Helt plötsligt hade klockan ringt i mer än en timme och jag fick lite panik. Anlände senare hos Ann-Sofi än tänkt, men det gick bra ändå. 
När jag kom hem vid 12 (tror jag) fanns det inget annat att göra än att gå och lägga mig igen. Jag var så himla trött och sov till halv fyra. Halv fem var det tänkt att jag skulle vara hemma hos syrran. Vi skulle ha myskväll med middag, men jag ville bara sova sova sova. Skakade som en med Parkinsons och jag vågade inte sätta mig i bilen och köra in till stan. Jag har ju faktiskt somnat bakom ratten förr, men då hade jag tur som hade pappa i passagerarsätet som snabbt märkte det och rätade upp bilen på vägen igen. Hade kunnat gå riktigt illa annars då det var på motorvägen.

Har varit som en zombie hela kvällen. Jag som varit så glad över allt jag lyckats göra i veckan. Jag lär mig aldrig. 
Imorgon ska jag i alla fall försöka orka med en modellfotografering med Moa, sen klippa syster. Önskar att jag kände mig snygg så jag själv kunde stå framför kameran, så när suget kommer och inspirationen sprakar kan jag agera modell själv. Men så är det ju tyvärr inte..
 
Har börjat fundera på om jag delar med mig för mycket här på bloggen, att jag skriver för privata saker. 
Känner mig lite kluven, ska jag skriva och berätta eller inte? Egentligen är det väl bara jag som kan bestämma det, men det är ganska svårt. Vad är för privat? Det finns så mycket saker som jag inte berättat och som jag antagligen aldrig kommer göra. Det jag skriver vill jag berätta, dela med mig av. Jag vet att det finns så många som har det jobbigt och som har varit med om jobbiga saker, och jag tänker att om jag hade läst någon annan skriva så som jag gör när jag var tonåring hade saker och ting kanske varit lite lättare att hantera. Jag vet inte. Ibland känns det som jag outar någon annan, då jag knuffat saker och ting bakom mig. Men det är ju faktiskt min historia och det är min rätt att göra vad jag vill med den. För egentligen har jag ju inte så mycket annat att bjuda på än mig själv.





Tjugotredje Maj

Publicerat   2013-05-23 22:54:00,  Foto - Mobilbilder Lite På Djupet Min Sjukdom
Oj, vad klockan blev mycket helt plötsligt. Samma igår, tiden sa bara swish!

Idag har det inte hänt så mycket, var på Smärtrehab. Idag lagade vi jätte god mat, sen tränade vi, sen åt vi jätte god efterrätt. Det roliga med dagen var att jag fick agera träningsinstruktör och lära sjukgymnasten lite nya och annorlunda knep. Fick massor av beröm för min hållning och att jag alltid tränar rätt även om det är en ny övning. Det ni, för en som inte kan gå utan rollator.. Haha! Önskar ju dock att jag faktiskt kunde träna så mycket som jag vill, och precis hur jag vill. Pumpa på, svetten lackar.. Men istället får jag mjölksyra i varenda muskel efter en repetition med 10 tag.

Hm, Flisa är nere i källaren och skäller för okänd anledning. Så typiskt henne. Hon har väl säkert slängt ner någon leksak som hon inte vågar bära upp igen.

I alla fall. 
Igår träffade jag en kär vän som jag tyvärr inte träffat på nästan 2,5 år. Vet inte varför vi träffas så sällan. Det märks inte när vi träffas dock, fast vi har mycket att ta igen. Det var jätte trevligt att strosa runt på stan med henne, luncha och bara snick snacka.
Innan jag mötte upp Becka var jag på Vuxenpsykiatrin. Träffade psykologen som tog över mig nu när Pia ska sluta. Först kände jag att det skulle gå hur bra som helst, för visst hade hon läst min journal. Men när jag väl satt där i stolen mitt imot henne och hon började ställa dom där frågorna på ett nytt vis och jag behövde berätta min historia kortfattat var det inte så enkelt som jag trodde. 
Det slog mig nämnligen hur mycket psykisk stress jag varit utsatt för. Jag har själv tänkt att jag blivit utsatt för många prövningar, men när hon sa det blev det så verkligt igen.. Det där som jag liksom lagt i det förflutna och lite låtsas som det hänt någon annan. Någon annan Hanna. 

När jag berättade allt märkte jag ett mönster som jag inte tänkt på innan. Det reagerade psykologen också på. 
Jag berättade att min syster dog när jag var 11. Det var jätte jobbigt. När jag lite kommit över det kommer dagen jag får höra Idag är du lika gammal som Emma var när hon dogDå blev det jobbigt igen. Varför fick jag bli äldre än henne? När jag lite kommit över det begår min barndomsvän självmord. Då blev det jobbigt igen. La väldigt mycket skuld på mig själv. Kan berätta mer om det i ett annat inlägg. I den perioden gjorde jag mitt självmordsförsök. När jag lite kommit över det träffar jag en kille som behandlade mig väldigt illa. Då blev det jobbigt igen. När jag lite kommit över det blev allt så himla jobbigt med salongen och sen blev jag sjuk. Och där är jag nu. 

Vi pratade om ME, och att Smärtrehab inte tror att det är en riktigt sjukdom, eller att jag inte har det. Psykologen sa att hon i högsta grad tror det är en riktigt sjukdom eller rättare sagt vet, och av att dömma över hur jag har det var hon helt säker på att jag lider av ME. Det var jätte skönt att höra. Hon pratade dock lite om att ME kan komma från psykisk stress, då stress påfrästar immunförsvaret och det är från dåligt immunförsvar ME kommer. Jag har med funderat på ifall det har med det att göra, men att rosfebern jag hade 2007 liksom var droppen. 
Men jag känner att det inte spelar någon roll egentligen. Det är ju det jag vill få Smärtrehab att förstå. Det spelar ingen roll hur jag fick ME. Behandla mig för det, för det förflutna kan vi inte göra något åt. Så psykosomatiserar inte det, för det gör mig inte bättre. Eller hur?

Två bilder från helgen. Jag, Ludde och Flisa var redo för Eurovision. Khalissi kom och sov över i söndags och hon älskar att spegla sig själv :).




Ho Hey

Publicerat   2013-05-21 21:50:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Denna låten har varit en av mina favoriter sen jag hörde den för första gången för mer än ett år sen. Den spelas nästan sönder på radion, men den har fått en speciell plats hos mig. 
Ni ser, varje gång jag hör den tänker jag på hur jag vill ha mitt bröllop.. Mitt dröm bröllop! Jag har som säkert många andra tjejer planerat denna stora dag redan från barnsben men den har inte känt så verklig som den gjorde när jag hörde denna låten från första gången. Då föll allt på plats och jag visste precis hur allt skulle vara, vilken klänning jag vill ha på mig, hur platsen ska se ut för både ceremonin och festen. Jag planerar mitt drömbröllop, fast jag inte ens är i nått förhållande. Men drömma måste man. 
Det är också något jag ser fram imot och kämpar för. Klart jag vill gå ner för "altargången" utan rollator, jag vill kunna dansa och ha det så jäkla roligt hela dagen ända in natten.

Så hur ser mitt drömbröllop ut? Snälla, inga koppis här nu!
Jag vill såklart ha en lång fin spetsklänning på mig, håret ska vara lockigt och uppsatt i en låg bulle. 
Jag vill gärna gifta mig på en äng, på sommaren. Inte i någon tråkig kyrka. 
Festen ska vara i en ladgård, gärna med takbalkar. Allt ska se väldigt rustik/vintage ut och med ljus och glittrande lampor överallt. Väldigt mysig stämning och avslappnat. 
Denna låten ska vara låten till bröllopsdansen. Dresscode ska det vara, kräm eller pastellfärger. Lite får man väl begära på sin bröllopsdag? Det måste ju bli fina foton, haha!
Har inga direkta bilder att gå efter, utan allt är i mitt huvud. Kanske ska skapa en inspirationsmapp på min Pinterest?

I alla fall, varje gång jag hör denna låten kommer drömmen upp igen och planerna smids vidare. Mamma och pappa skrattar alltid då jag har berättat för dom. I värsta fall får jag väl gifta mig med.. Mig själv?

Nu blev jag ytterst tjejig och delade med mig av något som är ganska privat. Dumt, tänker vissa kanske då jag delar med mig så mycket av annat privat. Men just kärlek är väldigt känsligt för mig.







The Host

Publicerat   2013-05-20 00:05:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Ännu en gång levererar Stephenie Meyer!
 
För några år sen såg jag boken för denna filmen, men jag köpte den inte då jag var rädd för att den inte skulle kunna mäta sig med Twilight. Så fel jag hade. Ännu en helt underbar film fylld med kärlek, förvirring, förtvivlan och det okända.

För ett tag sen när jag åkte i bilen med pappa tittade jag upp mot himlen och frågade honom om han trodde på utomjordingar. Han svar var "Det vore ju själviskt av oss att tro att vi är dom ända". Jag tror att vi är aliens vi också, så som dom är för oss. Lika väl som jag inte tror att våra själar bara försvinner när vi dör tror jag inte att vi är ensamma.





Once again I stand here corrected

Publicerat   2013-05-10 23:59:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Ja, här är det rena bergodalbana känslormässigt och ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till.
 
Känns som allt har rasat.

Att hålla masken när jag egentligen bara vill gå och lägga mig och aldrig vakna upp igen, är inte lätt. Visst, jag har en mask på mig för det mesta ändå för att inte visa hur jag egentligen mår fysiskt, men den är så mycket lättare än den psykiska masken. 

Att få höra såna hemska ord från dom som jag trodde faktiskt tog mig på allvar på något vis, även om jag känt att vissa inte lyssnat, är riktigt tufft. Tvivlar så mycket på mig själv ändå.
Bilderna jag redigerat från Ann-Sofis fotografering som jag var nöjd med är nu inte bra alls i mina ögon. Bilderna från Hollies fotografering som jag var så apnöjd med är inte alls lika roliga att titta på längre. 

Nu vet jag inte alls vad jag håller på med, vad jag vill hålla på med. 
Det ska inte vara såhär! Jag vill inte ha det såhär! Så många gånger jag granskat mig själv och så många gånger jag fått ändra på mig själv, det betyder ingenting. Ingenting.

Allt känns så meningslöst.

Jag har aldrig varit den människan som velat ha speciellt mycket uppmärksamhet, jag har aldrig kämpat för det. Har funnit mig att vara lite mer i skuggan och det har varit helt okej. 
Varför skulle jag spela sjuk för egen vinning? Jag får inte ihop det, inte alls. Det gör så ont i mig att någon ens skulle tro det.
Känns som det hade varit enklare om jag hade varit psykiskt sjuk. Då hade jag kanske fått hjälp och blivit tagen på allvar..

Denna låten var så passande för några år sen när det tog slut med pojkvännen jag var tillsammans med i 4 år, och nu klingar vissa partier fortfarande bra. Once again I stand here corrected.




Ni kanske tro mig om jag dör

Publicerat   2013-05-08 16:03:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet Min Sjukdom
Kom precis hem från ett besök på Vuxenpsykiatrin. 
Jag är så fruktansvärt ledsen, besviken och kränkt.. Hur många gånger ska jag genomgå denna tortyr rent ut sagt?

Pia (psykologen) berättade att hon hade varit på ett möte på Smärtrehab som jag inte hade någon aning om. Jag frågade vad dom hade pratat om och dom hade först undrat vad jag och Pia pratar om, vad vi arbetar med och att dom var måna om att dom och Pia arbetade mot samma mål. Pia berättade att hon ska sluta och då hade dom på Smärtrehab sagt att dom tycket det är viktigt att jag får någon ny kontakt. Pia sa då att vi redan hade diskuterat det och att jag inte kände att jag behövde det. Anledningen till att jag sökte kontakt på Vuxenpsykiatrin var för att jag trodde att jag hade social fobi, jag kopplade den extrema tröttheten och värken till det då jag alltid blev jätte sjuk efter jag träffat människor eller gjort någon aktivitet. Jag hade ju dessutom fått inpräntat i huvudet i flera år att jag led av depression när jag sökt hjälp för tröttheten. Men nu när jag vet att så inte är fallet ser jag ingen anledning att börja om med en ny kontakt som inte vet hur mycket jag kämpat inom sjukvården för att få hjälp.

Pia hade berättat för dom på Smärtrehab att hon hade sett hur jag blev sämre och sämre, att jag först kom med en extrem trötthet både mentalt och fysiskt och sen fick fysisk värk och att jag tillslut knappt kunde gå på egen hand. Det hade kuratorn på Smärtrehab reagerat på och i princip trott att jag och Pia gjort något pga att jag blev värre när jag börjat kontakten hos henne. 
Sen hade dom på Smärtrehab sagt att jag var för sjuk för att lida av ME och Fibromyalgi, och att dom trodde att det var något somatiskt också. Att jag är sjuk för egen vinning..

Då var jag där igen. Misstrodd, kränkt, förnedrad. 

När ska detta ta slut? Jag förstår att det finns dom som "spelar" sjukare för att få mer uppmärksamhet, men jag skulle göra vad som helst för att inte vara sjuk i huvudtaget. Bara för att dom är okunniga betyder det inte att detta inte är på riktigt. Jag lever i ett helvete rent ut sagt, och vad får jag för vinnig av att vara sjuk? Jag tycker det är pinsamt att jag inte kan gå utan rollatorn, jag hatar att jag inte kan duscha eller göra vad jag vill när jag vill, jag hatar att jag inte kan göra en liten aktivitet utan att bli sängliggandes efteråt, jag hatar allt med detta! Verkligen allt! 
Innan jag träffade Pia idag funderade jag på hur jag i hela friden ska klara mig i framtiden. Varje dag oroar jag mig över detta och jag vet inte ens om jag skulle orka plugga eller jobba. Varje dag önskar jag att det kommer en medicin eller ett rent mirakel som gör mig frisk så jag slipper detta, så jag kan leva normalt igen. 
Och så tror dom att jag gör mig sjuk eller sjukare för egen vinning. 
Hur ska jag göra nu? Vad ska jag göra nu? Det enklaste hade väl varit att bara ge upp.. Ge upp allt.
 
 




Lycklig!

Publicerat   2013-05-05 15:37:00,  Lite På Djupet Min Sjukdom Vardagligt
Det sprätter i hela kroppen på mig, för nu är det bestämt. Jag ska köpa en fullformats-kamera! 

Jag har aldrig kunnat göra några stora pengarbeslut innan jag hört mamma och pappas åsikter om det. Dom tyckte innan att jag såklart skulle spara pengarna till möbler m.m tills jag flyttar, och det tyckte jag med ett tag. Sen har jag insett att min kamera inte presterar så mycket jag vill för det jag behöver och för mina framtidsplaner, så valet har pendlat fram och tillbaka. 

Sen när jag nu insett att jag inte kommer kunna flytta hemifrån förens om minst ett halvår (kanske till och med ett år) känner jag att jag hellre lägger pengarna på något jag får njuta av nu. 

Grejen är ju också att när jag fotograferar eller sitter och redigerar bilder glömmer jag bort mina sjukdomar. Just i dom stunderna är jag inte sjuk längre och det är värt väldigt mycket.
När jag berättade det vände både mamma och pappas åsikter och sa "Då köper du kameran!".
Och det är när jag står med kameran jag känner lyckan och det är värt att må lite sämre efteråt, för jag mådde bra då.
På Smärthanteringskursen säger dom ofta att vi ska hitta dom där sakerna som gör att vi glömmer och faktiskt får njuta av livet, även om det bara är för en liten stund.

Yolo liksom, haha! ;)




Goodbye. See you never again

Publicerat   2013-05-04 00:47:00,  Lite På Djupet Vardagligt
Då var alla mina gamla bloggar borttagna och alla inlägg flyttade hit. Har tagit några månader, men det var det nog värt, att ha allt samlat på ett ställe. Även om det är en massa skit rent ut sagt var det ju ändå jag då. 
Nu funderar jag på om jag ska uppdatera bloggdesignen lite. Känns ju lite väl vintrig!

Lyssnar just nu på en låt som en killkompis spelade hela kvällen när jag hade lite torsdagsfest med grabbarna för ett par år sen. Bandet heter Kill Hannah och jag frågade om han menade något speciellt när han spelade den låten hela tiden, haha. 

Ibland saknar jag den tiden, när jag hade så många runt omkring mig. Jag var i stort sett aldrig ensam och hade det roligt mest hela tiden. Men jag vet ju såklart att det bara var ytligt och jag får magknip när jag tänker på vissa av dom människorna. Endel saknar jag, andra inte.

Nej, nu får det minsann bli sängen.




Plans for the future

Publicerat   2013-05-03 12:44:00,  Lite På Djupet
Ibland när jag ska sova tänker jag på en massa saker och få jätte många bra idéer och tänker "Woho!" i ren lycka av att jag har kommit på något riktigt bra. Detta händer även på morgonen, och denna morgonen var en sån. Kom på jätte mycket och tänkte "Woho!", hoppade (okej, inte riktigt) ur sängen och 5 minuter efter fanns bara just "Woho!" kvar, men vad var det som var "Woho!"? 

Jag har alltid varit en sån människa som måste planera mitt liv och ha något att se fram imot. 
Men nu känner jag mest bara skräck över vad framtiden har att vänta och jag är så orolig över allt, hur ska jag klara mig själv ekonomiskt? Kommer jag kunna ha ett normalt jobb? Ska jag leva själv resten av mitt liv? Haha, nej..den senaste tro jag inte. Men just den där ekonimiska biten är jätte jobbig. 
Jag kommer nog aldrig kunna ha ett normalt 7-4 jobb, och med dom sjukdomarna jag har är det extra viktigt att jag håller på med något jag verkligen tycker om för att orka mig igenom en dag. Och vad är det?

Jo, fotograferingen! Men det hade jag nog inte klarat mig på, rent ekonomiskt. 
Hade i alla fall tänkt skaffa en facebook sida, där jag kan nå ut till människor och där vi kan byta tjänter. Ni får bilder och jag får öva mig tills jag känner mig redo att göra det på allvar. 

Hur kul hade det inte varit att få praktisera hos en riktig fotograf, typ i Stockholm? Men skulle jag orka med sånt?

Oh, hatar när framtiden är så ovis.




Jag vill ju bara vara jag

Publicerat   2013-05-01 00:40:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Har under många år inte riktigt vetat vem jag vill att jag ska vara. 
Många gånger har jag fått ändra på mig som person, speciellt när jag insåg att jag kommer vara sjuk resten av livet.

Har funderat mycket på det den senaste tiden. Vem vill jag vara? 
Vill jag vara den personen som smyckar sig själv med döskallar, svär lite då och då utan att skämmas, granskar folk på avstånd, inte för så mycket värsen?
Vill jag vara den personen som klär sig i blommiga klänningar, inte är rädd för att ta plats, ler åt allt och inget?

I många år har jag varit den första, sen har jag velat bli den andra. Kanske jag ska vara lite av båda?

På sätt och vis vet jag redan vem jag vill vara, vad jag vill uppnå med livet för att sen en dag kunna säga "Tack och Hej, men nu har jag gjort mitt". 
Men det är så förbaskat svårt. Och jag vet varför. 

En gång i livet var jag nöjd med vem jag var. Jag hade underbara vänner (trodde jag), livet lekte. Men så fick det inte vara, enligt honom. Han tryckte ner den som var jag, jag fick inte vara vem jag ville, jag fick inte göra vad jag ville, jag fick inte säga vad jag ville. Till slut fick jag inte gå till skolan, fick inte ha kontakt med min familj eller vänner, fick knappt finnas till. Han försökte förinta mig, där en kall höstkväll på Karlshamns torg med sin bil. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hela den upplevelsen, att leva i ett förhållande fullt med all slags misshandel, förändrade mig. Inte på samma sätt som när min syster dog, men ändå. Har sen dess haft svårt att veta vad som är okej, hur mycket av mig själv jag får vara utan att det är fel.

Jag vill ju bara vara jag.


 




Att gå från hobby till något annat

Publicerat   2013-04-26 18:51:00,  Kamera & Photoshop Lite På Djupet
Det har jag gjort förr, gått från hobby till professionell. Min största hobby förut var hår, och jag blev frisör. Nu är min största hobby fotografering, och skulle så gärna vilja bli "professionell" och inte bara ha det som en hobby. 
Jag vill lära mig så mycket mer och fundera på att gå lite olika online kurser inom både fotografering och redigering. Allt jag kan nu är i stort sätt självlärt, men jag vill så mycket mer.

Har insett att min lilla kamera inte kan prestrera så mycket som jag vill och är i valet och kvalet att köpa ny. Men vad för någon? Fullformat eller inte? Behöver jag verkligen en fullformat? Funderar på antingen Nikon D600 eller Nikon D7100 och det är ju lite skillnad på priset. När jag läser igenom kamerorna och resensioner så låter det som att D7100 (som är DX, alltså inte fullformat) är bättre än D600, men det slutar ändå alltid med att man ska sattsa på D600 för den är fullformat. Men varför när D7100 är bättre?

Vad jag har förstått om fullformat så har den större sensor vilket inte klippet bilden och gör kameran mer ljuskänslig. Men, och? Jag har letat med ljus och lykta efter den där förklaringen som ger mig den där "Aha, då förstår jag" känlsan, men inte hittat. 

Sen vet jag inte om detta är något jag ska sattsa på, alltså att köpa kamera nu eller om jag ska spara pengarna till möbler som jag behöver för att kunna flytta hemifrån i framtiden (för det kan ju vara klokt :P), men åh! Jag vet inte..




Farväl

Publicerat   2013-04-25 19:07:29,  Lite På Djupet Vardagligt
Sitter just nu väldigt trött och öm efter en dag med släkt för att ta ett sista farväl av morfar.

Begravningen hölls i ett sött litet kappel på kyrkogården. Morfar var inte medlem i Svenska Kyrkan och fick därför inte ha en begravningsceremoni i kyrkan. 
Mamma och moster May höll fina tal om morfars liv, allt från uppväxt och yrke till fritid och intressen. Fin musik spelades, morfars favoritlåt som han alltid sjöng om och om igen och låtar som speglade morfar som person, tex I natt jag drömde och Änglahund. Morfar hade väldigt starka åsikter inom politik och han högsta dröm var att få frid på jorden, där av låtern I natt jag drömde. Morfar hade en väldigt stor kärlek för djur, speciellt för sin hund Trollet. Jag är övertygad om att dom är tillsammans nu, så som jag hoppas att jag och Wilma kommer återförenas efter detta jordeliv.

Jag har hört så många berättelser om morfar och hans liv förr, men idag blev det så starkt och jag som alltid trott att jag varit en helgrodd Georgii upptäckte att jag även ärft en hel del från morfar. Han var gymnast och byggde egna redskap i skogen bakom sitt barndomshem, och jag ville bli gymnast när jag gick i högstadiet men tyckte jag var för gammal för att börja med sånt. Men intresset sitter fortfarande kvar och är det gymnastik på tv, tex OS så sitter jag klistrad framför tvn.
Jag har nog även ärft min kärlek och passion för djur från morfar. Han hade som ett zoo på sin mark med alla möjliga olika djur, och det är en dröm jag har. Inte ett zoo kanske, men jag vill gärna ha flera hundar, dvärgsgetter, katter osv, och gärna möjlighet att ta hand om djur som inte längre är önskade.
Nu när jag inte har så många minnen med mina mor och farföräldrar kan jag i alla fall känna samhörighet med arvet, för det är ju så i familjer och släkter. Vi har ju alla något gemensamt.

Idag fick jag träffa min ena morbror för första gången, och även hans barn som är mina kusiner. Kändes så himla konstigt, men också synd att vi inte har haft kontakt med dom förr för vi verkar så himla lika. Hoppas vi träffas snart igen!

Farväl morfar! Vi ses någon annan gång, någon annanstans. ♥




Studenten

Publicerat   2013-04-18 20:02:00,  Foto - Självporträtt Lite På Djupet
När jag letade fram bilden till inlägget under hittade jag även några bilder från min student. Dom är nya för mig då det bara var ett par månader sen mamma framkallade dom, fast jag tog studenten 2006. 

Studenten var inte så speciell för mig, jag såg inte fram imot den. Det hade varit ett tufft år med många dumma val. Eller dumma och dumma.. Val jag önskar att jag inte gjort, för dom lämnade sina spår. 
Var tillsammans med en kille som behandlade mig väldigt illa. När jag väl lyckats lämna honom och polisen med mera blev inblandade fick jag skit från dom flesta, dom enda vännerna som stod vid min sida var Ann-Sofi och Linda. Det minns jag ofta, sveken.. Men också hur endel människor verkligen visar hur starka dom kan vara åt en när man själv inte orkar. 

Sen kom studenten. Jag kände mig tjock och ful, men så ser jag på bilderna hur smal jag var och också väldigt söt om man får säga så om sig själv. 
Morfar var på min student. Jag blev så överraskad när min moster May och hennes man Hasse kom med morfar. 
Jag minns ju såklart när morfar satt där och log mot allt och alla, sjöng sina sånger och han såg så nöjd ut. Han var med sina egna. 
Ludde var bebis, endast 2,5 månad gammal. Susade runt bland alla människor med sin långa, svarta, lockiga päls. Wilma levde då, men bara i några månader till. Hon var inte sjuk då, hon var sådär glad som hon alltid var.
Jag ser Wilma i Khalissi. Det där glada, snälla och löjliga. Precis likadana. Mina älsklingar!





Vila I Frid Lilla Morfar ♥

Publicerat   2013-04-18 19:07:00,  Foto - Människor & Porträtt Lite På Djupet
Igår kväll ringde min moster och berättade att morfar hade gått bort. Sen början av mars har han pendlat mellan Slottsgården och sjukhuset, men nu fick han äntligen gå vidare. 

Mina minnen med morfar är inte så många, men dom är ändå värda guld!
Minns när jag var liten och vi hälsade på honom i hans lilla lägenhet som luktade gammal man. Han bar ofta ett nätlinne och kollade på tv med sin folköl i handen. Han kollade varje dag på Baywatch, och missade han det på dagen stannade han uppe på natten för att se reprisen.
Han var redan gammal när jag var barn.. Han brukade berätta sina historier, om sitt hus på Ryssberget och när det var älgsäsong satte han ut en skylt på sin mark "älgjakt förbjuden" och det var på hans tomt älgarna samlades. 
Han var väldigt bra på att hitta på sina egna sånger, sånger som han sjöng om och om igen för han mindes inte att han precis sjungit dom och han blev lika glad varje gång vi apploderade. 
Minns när vi bodde i Elleholm och morfar ringde. Det var inte ofta, men jag fick alltid som bomull i magen när han sa "Hej lilla Hanna, det är morfar Erik". 
Mamma har många bra minnen, minnen hon håller kärt. Som när hon åkte med honom i hans bil på jobbärenden och han kunde hitta på en sång från en gatuskylt.
Hans skratt, han skrattade med hela kroppen min morfar. 

Vila i frid nu lilla morfar ♥





Det är dagar som dessa

Publicerat   2013-04-15 21:37:47,  Foto - Övrigt Lite På Djupet Min Sjukdom
Det är dagar som dessa då jag bara vill knäppa läkaren på Smärtrehab på näsan som säger att jag inte har ME.

Efter fotagraferingen igår var jag verkligen helt slut. Imorse fick jag tvinga mig själv ur sängen och hela dagen har spenderats i stort sett orörlig i fotöljen för jag har varit så energilös. Hade planerat att börja redigera bilderna från fotograferingen igår, men i halvsovande läge hade det säkert inte blivit så bra resultat. 
Jag blir alltid sånhär efter aktiviteter och ..nu glömde jag bort vad det var jag skulle skriva..

Missförstå mig inte, jag tycker läkaren på Smärtrehab är bra i vissa lägen. Han har tagit tag i saker och skickat remisser för sånt som inte har med Smärtrehab att göra. Men jag blev så sårad när han sa att jag inte har ME då jag själv är så 100% säker på att jag har det. Två andra läkare var också 100% säkra på det, var en av dom satte diagnosen. 
Missförstå mig inte heller med att det skulle varit något fel med fotograferingen i och med att jag mår som jag mår idag, för jag älskar att fotografera. På sätt och vis är är det värt det, för jag får göra något jag älskar under ett par timmar där jag glömmer bort att jag är sjuk och jag kommer definitivt fortsätta fotografera! 

Oh, känns som detta bara blev en massa rammel. Hjärnkapasiteten är inte som den ska..
Här är iaf en bild som blev lite "misslyckad" igår, men så väldigt fin ändå. Använde mig av en spetsgardin framme vid objektivet för att få en vit, suddig effekt men här hamnade fokusen lite fel :P.
Nu ska jag kolla på Game Of Thones!





How am I doing

Publicerat   2013-04-09 21:42:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet Min Sjukdom
Får ofta frågan hur det är med mig nu, om jag märker någon skillnad osv. Ibland tänker inte jag på om det är någon skillnad och försöker jag leta skillnad och berömma mig själv har jag oftast bara en bra period och blir dålig igen dagen efter och är dålig sen i några veckor.. Så jag försöker att inte tänka så mycket på det.

Men det är klart jag märker skillnad. Läser jag i bloggen hur april månad var förra året så är det stor skillnad. I detta inlägget skriver jag om att jag precis kom tillbaka till sjukhuset från min första permission jag hade över påskhelgen och det är exakt ett år sen. April var en riktig helvetes-månad, eller ja.. Det hade hela året från april 2011 till april 2012 varit, men där gick verkligen gränsen. 

Jag blev inte bra igen efter min sjukhusvistelse. Det gick bara ner och ner i backen och i oktober kände jag att jag var nära botten igen och fick ta det tuffa beslutet att flytta hem till mamma och pappa igen. Tufft på så sätt att inse att jag inte klarade mig på egen hand, tufft att flytta ifrån flickorna och tufft att åter igen återvända tillbaka till boet när jag så länge "stått på egna ben". Men nu, nu när jag märker att det bara gjort mig gott ångrar jag ingenting.
Idag fick jag beröm för att jag inte använde rollatorn på sjukhuset under kursens gång. Det kändes snurrigt och vingligt, men jag klarade det även om jag nu är fruktansvärt trött och smärtar i benen.
Jag har börjat lära mig vad som gör mig sämre, även om jag oftast inte kan kontrollera det. Jag tar mig fortfarande vatten över huvudet, men jag repar mig fortare nu än jag gjorde för några månader sen. Jag hanterar stress på annat vis. Innan puttade jag bara undan saker som gav mig stress, men nu tar jag tag i det så fort jag kan så jag har det avklarat.

Stora stressfaktorer nu den senaste veckan och månaden har varit inkassokrav jag fått. När jag satte min salong i konkurs 31 mars 2011 fick jag många skulder då mitt företag var en enskild firma. I december förra året kunde jag betala av skulderna jag hade på kronofogden och det var så skönt att ha det lättat från mina axlar och trodde det var över. Men det var det inte. Tydligen finns det vissa inkassoföretag som har kvar fakturer hos sig där räntan växer sig skyhög och det är såna räkningar jag fått nu. När jag ringt dom och frågat varför dom inte skickat ut fakturan tidigare får jag veta att dom skickade ut en sådan i mars förra året. Då kommer jag ihåg, men på dom som på dessa räkningarna stod det att om räkningen inte betalas inom 30 dagar går fakturan vidare till kronofogden och det är dom skulderna jag trodde jag betalade i december. Har heller inte tidigare haft någon möjlighet att betala av mina skulder.
Med mina sjukdomar har jag svårt att hålla koll på var jag har mig själv så såklart minns jag inte såna saker, vilket ger mig stress. Men nu har jag tagit tag i det och fått bra amoteringsplaner med stoppad ränta då jag förklarat min situation.. Så lite guldkorn verkar det finnas i dom flesta människorna. 
Men är rädd att det ska komma mer, då jag inte minns. Jag älskar ordning och reda (lite OCD tror jag) och när det dycker upp såna saker blir jag så förtvivlad. Men ja, ta tag i det på en gång och få det ur vägen! 

Många gånger jag har velat ge upp, men önskan och hoppet om att det ska bli bättre har varit så stark. Och det är väl så, hoppet är det sista som lämna en.

Imorgon ska jag äntligen fixa mitt hår! Som jag längtar :).

 




Sexualitet

Publicerat   2013-04-05 20:00:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet Vardagligt
Efter maten kom jag, mamma och pappa in på ett samtalsämne om sexuelitet och könsbyten. Mamma berättade att hon fått ett brev till jobbet om ny lag i sverige, tror jag det var, och om att par som gjort könsbyten får skaffa barn, men att om man inte kan byta personnummer när man gjort ett könsbyte. Men att det nu då var helt lagligt att skaffa barn. 

När vi pratat vidare en stund sa mamma "Du Hanna har ju haft dina perioder med personlighetskrisar..". Frågade vad hon menade och så sa hon "Ja, för några år sen sa du ju att du kände på ett visst sätt". Då sa jag "Men mamma, det var ingen personlighetskris. Det gör jag ju fortfarande". Pappa blev rörd och lite snyfftig som han brukar bli och både mamma och pappa sa "Det är helt okej för oss!". 

Jag är bisexuell. Som det spelar någon roll egentligen?
Pappa förstod inte riktigt vad det betydde så förklarade för honom att jag blir inte kär i könet, jag blir kär i människan

Detta är något jag har vetat om sen jag var 17 år. I början, när jag insåg, kändes det konstigt och förvirrande. Jag har aldrig varit i ett förhållande med en tjej, men känslor har det varit gott om. Nu är jag trygg i mig själv och min sexualitet och för mig, eller mina föräldrar, är det inget konstigt :). 
Nej, jag kärar inte ner mig i alla tjejer.. likaväl som jag skulle gå och kära ner mig i alla killar!

 
 




Sällskaplig

Publicerat   2013-03-30 18:51:00,  Foto - Självporträtt Lite På Djupet Vardagligt
Igår blev jag fruktanvärt sugen på utgång och att bara få umgås med människor. Ja, fruktansvärt. 
Planer smides och det skulle gå av slaplen ikväll! Sen kom idag..

Vaknade ordentligt trött och med värk här och där. Ungefär som vanligt, fast lite mer. Sen började hjärnan jaga upp mig med alla möjliga tankar. 
• Hur ska jag komma till stan?
• Hur ska jag komma hem?
• Vad ska jag ha på mig?
• Vilka kommer jag träffa?
• Kommer det vara mycket folk?
• Kan jag dricka alkohol med min medicin?
• Tänk om jag blir dålig?
Osv..

Igår kom jag på att jag var 23 år sist jag var ute på gallej, och det var banne mig ett tag sen. 
Innan jag blev sjuk kunde jag märka att jag hade perioder när jag var folkskygg. Det är inget gentemot vad jag är nu. Blir svimfärdig när det är högljudt, mycket människor, när det är trångt och bara tanken ge mig lite andnöd. Faktiskt. Så om jag skulle vara ärlig mot mig själv så är jag nog inte redo. 
Visst, med lite alkohol i kroppen blir väl den blygaste mer självsäker. Men jag vet ju inte ens hur jag blir när jag dricker alkohol med min medicin. Och tänk om det värsta skulle hända, att jag får ett anfall bland massa fulla människor som inte vet och jag inte får någon hjälp? 
Okej, jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för att få ett nytt anfall och må så dåligt igen. För då var jag riktigt dålig. Jag har klarat mig ifrån dom där stora anfallen, för jag har märkt när dom kommer. Men jag kanske inte märker om jag är lite onykter. 
Och tänk alla människor som knuffas och trängs. Min kropp, min känsliga kropp hade fått så ont. Bara tanken på hur jag skulle må dagen efter en utekväll skrämmer mig.
Så det är nog bättre att jag håller mig hemma ikväll, även om mitt inre samtidigt skriker efter umgänge. Får prata med min doktor om medicinen, känna mig lite starkare i benen och ja, ögonen får gärna hålla sig öppna. Är så trött nu att jag nästan somnar sittandes. Hänt förr :).





Tidigare inlägg Nyare inlägg