Mitt sista brev till dig

Publicerat   2014-07-09 18:18:00,  Emma Lite På Djupet
Sitter här, i ett överhettat rum och tänker på dagen för 16 år sen när du slets ur våra händer. Visst var det väldigt varmt då också?
Vet inte hur jag ska kunna formulera ihop en text, detta brev, till dig då det är både jobbigt och befriande på något vis.

I 16 år har jag mått så fruktansvärt dåligt av många olika anledningar. Dåliga relationer, ensamhet, skulder, sjukdomar, men framförallt förlusten av dig
Detta året har jag känt att jag äntligen har kunnat släppa taget om det förflutna, verkligen känna att jag har lärt mig av mina misstag, lärt mig av relationer, ensamheten, skulder och lärt mig acceptera mina sjukdomar. Jag har blivit som en annan människa. På riktigt

Men nu känner jag att det är dags att släppa taget om dig också, för att jag ska kunna gå vidare till fullo.
Jag kommer alltid sakna dig och älska dig, men det är dags för mig att leva mitt liv nu och inte ligga i pöl på golvet av tårar då jag mått så dåligt att jag inte vetat vart jag skulle ta vägen med mig själv.
Jag kommer förhoppningsvis inom snar framtid att täcka över min minnestatuering till dig, då jag inte längre vill bli sedd och ihåg kommen som "Lillasystern till hon som dog", jag vill vara Hanna.
Jag kommer göra en ny minnestatuering, en väldigt speciell som bara vi i familjen vet vad det är. Jag vill inte behöva förklara hela historien om min tatuering och jag vill kunna kolla på den nya tatueringen med nya ögon och vara glad över det minnet den kommer symbolisera.

Jag kommer alltid minnas hur ditt hår blåste med i vinden, hur vacker du alltid var, speciellt när du log och skrattade. Jag kommer alltid minnas hur fin och underbar du var som person.
Jag kommer alltid minnas hur vi syskongnabbades, och att vi var dom första till att trösta varandra.
Jag kommer alltid minnas allt.
Men jag har i för många år funderat på hur livet skulle varit om du fortfarande levde och varit ledsen över att det inte är så. Men det börjar bli dags att släppa det. Jag måste och har med små steg lärt mig leva utan dig nu, och det enda jag kommer tänka på nu är om du skulle vara stolt över mig och eftersträva det.

Jag vill upptäcka världen, Emma. Jag vill vara lycklig. Jag har i för många år känt mig mer död än levanade och tyckt att hela universum har varit så jävla orättvis. Och ja, universum, livet, är orättvist och vissa måste jobba hårdare än andra. Och jag ska jobba hårt för oss båda nu och inte bara glida genom livet i en dimma. 
Jag ska leva nu.

Detta är inte ett Farväl, detta är ett Syns Sen, för jag vet att det är vad du skulle vilja.

Älskar dig, Emma.
Syns Sen! ♥





Roller Coaster

Publicerat   2014-03-16 17:17:38,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet Vardagligt
Hade kalas med familjen igår och det var mycket trevligt, även om min rygg-axlar-nacke höll på att ta död på mig!
Fick fin fina saker, duschtvål och bodylotion i doft av persika/päron, nagellack, en liten godisbukett för ett rådhusbröllop (?, haha), fin fint armband med döskallar (som såg ut som aliendöskallar), brödrost, vispskålar, salladsslunga, durkslag och lite andra små bra saker till hemmet. 

Vi åt god mat, pastasallad med grillade drumsticks. Efterrätt Marängsviss, mums! Varit sugen på det så länge, åt det senast när jag kanske var 5 år. 
Linn och Meja gjorde sig ännu sötare än vanligt och vandrade ut i trädgården och plockade fina små vårblommor till mig som dom sen gav mig med stora kramar! ♥

Så nu har jag firat in mitt 27 år med ett kalas. Har ju inte haft kalas dom senaste 2 åren jag har fyllt år, så det var ju trevligt att ha det, att O R K A ha det.

En sak som slog mig idag, är hur mycket livet går som en Bergodal bana. Man får hela tiden ducka, titta åt både höger och vänster, och saker och ting kanske inte bli som man tror. Ena stunden går det upp upp upp, sen ner i racerfart. Men det är väl så hela tiden och det är kanske nu jag inser att det inte går att göra något åt det. Bara gilla läget och ta saker som det kommer, för rätt som det är så går det upp upp upp igen. 

Pratade med en kär person härrom dagen och hon sa något i stil med "Vi som är sjuka kanske är dom lyckligt lottade ändå, för vi ser glaset halv fullt och ser dom små guldkornen i vardagen och klagar inte på lilla minsta som vad det är för väder, lite förkyldningar osv" och jag kan inget annat än att hålla med. 
Jag har sagt det innan, och säger det igen. Det är något speciellt med 2014 och detta kommer bli mitt kanonår. Jag har insett att jag inte är mina sjukdomar och dom ska inte få stoppa mig, jag kanske inte kan övervinna dom, men jag tänker då fan inte låta dom övervinna mig! :)





Happy Birthday

Publicerat   2014-03-06 18:18:58,  Lite På Djupet Vardagligt
Konstig, nu är jag 27 år. Det ser så gammalt ut i skrift, det låter så gammalt och jag hade förväntat mig mer av mitt liv vid 27 års ålder. Men nu känner jag mer, äsch. 27 år är väl inget. Beror väl helt på vad man gör med det och hur man beter sig. Nu för tiden är ju faktiskt inte 27 år så gammalt, man räknas fortfarande som ung och har hela livet framför sig. 
Visst, hade jag (som jag trodde när jag var barn/tonåring) bott i villa, varit gift med kanske 2-3 barn och hela det där svensson-livet, då hade jag kanske känt mig som 27 år låter. Men nu är ju inte mitt liv så och jag själv känner att jag förlorat många år pga dåliga relationer och mina sjukdomar, så vi säger istället att jag är 24 år, haha!

Jag har flera gånger under månadens gång blivit påmind om att den 5 mars fyller jag år. Mitt minne alltså!
I tisdags kväll när mamma skulle gå och lägga sig frågade hon mig om jag ville bli väckt på morgonen innan hon stack till jobbet. Jag fattade inte varför hon skulle väcka mig och då fick hon påminna mig igen "Hanna, du fyller ju år imorgon". Men jag ville inte bli väckt, haha.
På kvällen fick jag bestämma vad vi skulle äta och det fick bli lite Kina-mat, Nasi Goren. Hur gott! Sen fick jag lite presenter också.
  • Ett par Urbanears Plattan med mic, i färgen Indigo (skitsnygga och bra!)
  • En stor smideslampa som jag dreglade över när vi var på Eko sist.
  • Ett stekjärn i medium storlek, ska köpa stort och litet sen med.
  • En smörgåsgrill.
Fick det jag önskade mig, bra saker till flytten och lite (hörlurarna) till bara mig själv. Fler saker att kryssa av på listan!

Ska ha kalas den 15 mars med resten av familjen och det ska för en gång skull bli kul. Har ju inte haft kalas på några år då jag inte alls känt för det, men detta året är annorlunda av många anledningar. 
Och detta året kommer bli en stor förändring, inte bara för mig utan i stort sett hela familjen. Berättar mer när det är tillfälle för det, men jag ser mycket fram i mot det och känner redan att 2014 kommer bli det bästa året.




Look Back 2013

Publicerat   2014-01-01 16:51:00,  Foto - Övrigt Lite På Djupet
Sitter och kollar igenom alla bloggar jag följer genom Bloglovin och ser alla års resuméer och tänker, kanske ska jag göra en egen? Nyårsafton var ju igår, så finns väl egentligen ingen bättre dag än idag att gå igenom förra året.
Nyårsafton firades väldigt lugnt med mamma och pappa och hundarna, med massa god mat! Var så stolt över Milton som vid tolvslaget bara tittade på alla raketerna och suckade. Han som annars är rädd för det mesta verkade inte bry sig så mycket alls. Hur bra som helst!

2013 har inte varit som jag hoppades det skulle bli. Varit fullt med tårar, tuffa beslut, sorg och saknad, men också lite hopp och bra planer inför framtiden. 
Let´s get this party started! Lite text och lite bilder från varje månad.

Januari:
I januari var Jane sjuk, och jag var så orolig över min lilla tjej. Vad som drabbade henne är det ingen som vet, men hon blev kry och sitt glada, pigga jag igen.
Jag var ute och hade min första porträtt-fotografering med Moa, och det var nog då jag insåg att jag ville göra mer med min fotografering.
Det var massor av snö ute och gjorde världen min till ett sagoland!
 
Februari:
Ordning och reda! Hade redan börjar flytta över gamla inlägg från mina förra bloggar, men denna månaden var det den sista bloggen som rök och inläggen flyttades hit.
I februari beslöt jag mig för att göra slut med mitt ex, och det var nog ett av dom bästa besluten jag tagit.
Jag gjorde en gastroskopi, och det var nog något av det mest obehagliga jag gjort! Och ont gjorde det, men jag fick äntligen lite svar på varför min mage beter sig som den gör.
Fick en celebcrush på Noah Gundersen, haha!
Började med Mianserin, som typ har blivit min bästa vän i medicinväg. Sover så gott om nätterna nu, och är inte så mycket zombie om dagarna längre.
Men det bästa var nog att Jane flyttade hem till mig ♥.
 
Mars:
Jag fyllde 26 år. Hade en jätte bra födelsedag, fast jag inte firade mig något direkt. Bara med mamma och pappa. Firades även lite senare av min äldsta syster hemma hos henne, jätte mysigt!
Morfar var sjuk och låg på sjukhus. 
Jag började hänga mer på Smärtrehab. Var ute i växthuset och planterade, inne och trädde pärlor.
Vi skaffade oss ett litet hemma-gym, som inte använts så mycket. :P
 
April:
Smärthanteringskursen började på sjukhuset.
Våren slog till med alla sina små blommor.
Vid denna tiden hade jag börjat förstå vad som gjorde mig dåligare och och jag började lära mig att hantera saker och ting på ett mer hälsosamt vis.
Denna månaden började karusellen med sjukhuset. Började känna mig misstrodd och förvirrad.
Upptäckte kärleken för Aliexpress!
Den 17 April somnade morfar in ♥.
Jag började fundera på att skaffa ny kamera, med det har ännu inte blivit av.
Var iväg och fotade Ann-Sofis gravidmage.
 
Maj:
Jag började bli piggare på dagarna, vilket jag kan tacka Mianserinen för och att jag lärde mig att hantera stress.
Jag började tänka mer och mer på framtiden. 
Var iväg och fotade lilla Hollie!
Började mer och mer inse att fotografering är som terapiarbete för mig, men också det som skrämmer mig mest. Antar att det är konstnärssjälen inom mig som bara vill göra bättre, bättre och bättre. 
Skaffade en Facebook-sida. Den har dock inte varit så aktiv, men det ska det nog bli ändring på detta året.
Skaffade mig en Iphone 5.
Var hemma själv med djuren i två veckor, då mamma och pappa var i Turkiet.
Jag och Khalissi hade playdate med Sandra och Atlas. Var riktigt roligt!
Hade Khalissi på övernattning, då vi kunde sova i mamma och pappas säng när dom inte var hemma. Hur mysigt som helst!
Var iväg och fotade bebis-Elliot.
Hade min andra porträtt-fotografering med Moa.
Blev blond!
 
Juni:
Började fundera på att ha en fotoblogg, eller nått som liknar en hemsida. Vilket för övrigt är under uppbyggnad och kommer snart att vara igång!
Blev medlem på Kursportalen på facebook. Har där hittat ganska många bra människor som gett mig lite lycka i livet.
Hade en down period. Var så orolig över framtiden och tror jag pressade mig själv för hårt med att bli proffs inom foto på en gång, vilket ju såklart inte går.
Höll upp med att dricka cola.
Började drömma mig bort om att göra en Road Trip genom USA. Det står på min Bucketlist!
Var iväg och hade en kärleksfotografering med Martina och Marcus.
 
Juli:
Jag och mamma var i Turkiet. Jätte trevligt och mysigt, men denna resan blev tyvärr fördärvad.
Sommaren var väldigt jobbig. Var en del saker som hände, några som jag inte vill nämna.
Började tyvärr dricka cola igen.
Detta var månaden då jag inte skulle få träffa Khalissi igen. I alla fall inte på samma sätt som förr och jag saknar henne något enormt. Grät senast igår över att hon inte får vara i mitt liv mer.
 
Augusti:
Denna månaden uppdaterade jag inte bloggen något alls.
Hade det fortfarande jobbigt med allt som hände på sommaren, och en del saker var fortfarande inte över.
Var iväg och fotade Meja och Melker.
Skaffade Mille Pille Milton! ♥
 
September:
Denna månaden var bloggen proppad med filmtips som jag hade samlat på mig, men inte publicerat.
Passade Linn och var med på hennes dans.
 
Oktober:
Hade det fortfarande jobbigt och att uppdatera bloggen gick bara inte.
Bestämde mig för att gå tillbaka till att vardagsfotografera igen, då kameran legat och dammat ett bra tag. Gick dock inte så bra med det.
Började valpkurs med Milton.
Den 10 Oktober hittade jag Jane skadad på altanen. Hon hade blivit påkörd och mitt hjärta brast totalt.
 
November:
Den 7 November fick Jane somna in, efter en månads kämpande. ♥
Fick flänga fram och tillbaka till veterinären med hundarna. Upptäckte först att Miltons tänder växte jätte konstigt och han hade dubbla tandrader. Sen blev Flisa sjuk, men dom mår bra nu!
Var iväg och fotade Lucas och Elliot för julkort.
 
December:
Denna månaden uppdaterade jag inget på bloggen heller.
Hade avslutningsmöte på Smärtrehab. Det var en lång berg o dalbana där, men jag har också lärt mig mycket som varit bra för mig.
Planerna för framtiden blev mer satta denna månaden.
Började bygga upp fotobloggen, som snart är klar!
Firade jul hemma med mamma och pappa. Hade det mysigt och jag fick riktigt bra julklappar! Kommer nog ett inlägg om det :).
 
 
Detta året har jag även funnit kärleken till musiken igen.

Tror jag blivit starkare som person. Jag har verkligen lärt mig av alla mina misstag, allt kommer göras om och göras rätt. Insett varför vissa saker som har hänt, har hänt om och om igen och hur jag ska kunna förhindra det i framtiden.
Lärt mig var min gräns går och gjort löften till mig själv som jag vet kommer göra 2014 ett mycket bättre år än 2013.

Bilder från fotograferingar jag har haft som jag inte lagt upp här kommer hamna på fotobloggen!
 




 
 
 
 




It´s hard to dance with a devil on your back

Publicerat   2013-11-29 13:57:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet
I förra inlägget skrev jag om en anledning till varför jag inte uppdaterat på ett tag. Men det finns fler och tänkte dela med mig av lite. Och inte vara så seriös! Känner att jag har en tendens till att vara för seriös i mina texter, fast jag inte riktigt alltid är det i verkligheten.
 
  • Såklart att jag har varit väldigt låg med allt som hände med Jane.
  • Jag finner ingen riktigt inspiration. Var ska jag hitta inspiration? Jag hittar inte den i fåtöljen jag sitter i jämt i alla fall.
  • Jag har inte rört min kamera sen Jane dog, förutom en julfotografering jag hade med två små knasbollar.
  • Jag vill ha en ny kamera! Och dator.
  • Jag blir tokig på sjukvården! Det är väldigt rörigt på den fronten igen, plus försäkringsbolaget, och det suger ut den lilla energi jag har.
  • Ärligt talat har jag så många serier jag följer, så det blir mest att jag gräver ner mig i dom när jag orkar och har inte tid för något annat, haha!
  • Jag tänker hela tiden "Åh, det där ska jag göra när jag har flyttat till eget!"
  • Ibland känner jag för att lägga ner bloggen, men så kommer tanken igen "Åh, det där ska jag göra när jag har flyttat till eget!".
 
Men, det finns nog några positiva saker också.
  • Jag har snart betalt av alla skulder som kom från salongen när jag var tvungen att ställa den i konkurs, woho!
  • Jag kanske, men bara kanske, får en remiss skickad till en specialklinik!
  • Jag och mamma ska åka till Egypten i janurari, hur gött som helst! Vår Turkietresa blev ju ganska så förstörd av vissa skäl.
  • Jag har så många planer, så många idéer, men där kommer tanken igen "Åh, det där ska jag göra när jag har flyttat till eget!". Så jag längtar tills jag har flyttat till eget!
 
Jag har även börjat titta på sjukt många tutorials på Youtube - sminkningar, fotograferingar, hårklipp/färg med mera. 
 
Men just nu har jag inte så mycket inspiration för bloggen. Även om jag ibland känner att jag vill lägga ner bloggen vill jag ändå ha den kvar. Tänkte först att jag skulle lägga ner denna och skapa en ny om jag kände för det när jag har flyttat till eget, för då kommer säkert inspirationen flöda, det är jag säker på. Ungefär som en nystart. Men i alla nystarter har man ju sitt förslutna kvar och det är där man ser att man har utvecklats. 
Kommer även göra om designen, men det får bli då. Nu får det ligga lite på is, tills jag känner att det inte ska det.

Delade denna låten för länge sen, men den är ju så fruktansvärt bra så delar den igen!




Godnatt, mammas ängel

Publicerat   2013-11-28 20:12:00,  Foto - Djur Lite På Djupet
Nu var det ett tag sen igen som jag uppdaterade denna stackars blogg, men det finns ju såklart sina anledningar till det.

Idag, för 3 veckor sen, (förövrigt väldigt konstigt uttryck), fick Jane somna in. 
Hennes kamp var onödigt lång kan jag tycka, både då och nu i efterhand. Jag är ändå väldigt tacksam att jag fick lite extra tid med henne, men jag var också den som var tvungen att ta det tuffa beslutet att låta henne gå vidare och slippa lida.

Som jag skrev i det förra inlägget så var det en annan veterinär som ville prova att sätta stift i Janes ben och se om benet ville läka ihop. Saken var ju bara det att den lösa benpipan redan hade blivit mjukt som smör, men veterinärerna gav inte upp för det. Så med den där stiftställningen fick hon gå i mer än två veckor.
Två veckor efter operationen var det dags för återbesök och att röntga benet, detta var en tisdag. Benet hade inte läkt ihop, men veterinären ville inte ge upp för det då Jane verkade ganska frisk ändå. Men, så fort vi kom hem var det som all hennes livsgnista försvunnit och hon var inte sig själv. Hon blev värre och värre, hennes päls blev fruktansvärt fet och hon fällde väldigt mycket, hon höll sig mest för sig själv vilket var väldigt ovanligt för henne, hon åt inte som hon brukade, hon blev dålig i magen och hon kunde liksom inte kontrollera sina kroppvätskor, hon blev jätte smal, hennes pupiller var konstant stora, hon haltade mer och mer och ja, det märktes klart och tydligt att hon inte alls mådde bra. Och detta hände på bara ett par dagar.
På torsdags morgonen ringde jag till veterinärerna och berättade, och vi fick komma på en gång. Väl hos veterinärerna, där hon dom andra gångerna vandrat omkring glad och hälsat på folket som tog hand om henne, låg hon nästan okontaktbar. Veterinären vi träffade då tyckte inte att vi skulle ge upp, men jag var ganska bestämd även om det var så fruktansvärt jobbig. Jag sa att jag inte visste för vems skull vi skulle dra ut på lidandet och att det nästan kändes som djurplågeri. Veterinären märkte att jag var väldigt ledsen och sa "Det är du som känner din lilla vän, och vet du att hon inte vill mer så ska vi såklart inte dra ut på det". 

När det väl var dags behövde veterinären inte ens ge Jane något lugnande. Han stack in den där jätte nålen i hennes mage och hon rörde sig inte alls. Jag och Jane blev lämnade ensamma i rummet, och medans jag klappade, kliande och pussade på hennes livlösa lilla kropp och sa "Hälsa Tarzan från mig" somnade hon in. 

Smärtan var enorm, och det gör fortfarande väldigt ont, men det var ju för hennes bästa. 
Vi vet inte riktigt vad som hände i hennes kropp, kan ha att göra med att hon slutade med antibiotikan eller att benrötan spred sig i kroppen. Vi vet inte..
Jag kan ibland känna att veterinärerna gjorde fel från början, och att dom sen ville exprimentera med henne för att se om det kanske kunde fungera med stiften eller ej, men dom skulle ha gjort den operationen från början.
Jag har varit arg, men vad är det för mening? Inte får jag tillbaka Jane för det. 
Jag kan komma på mig själv med att tänka att hon ska ha mat, är hon ute och vill in, varför kommer inte hon och sover i sängen osv, se henne i ögonvrån, höra hennes egendomliga ljud. Ja, allt. 

Tog några söta kort på henne innan hon blev värre, och denna är favoriten.
Min lilla ängel ♥.
 






Honey, come home!

Publicerat   2013-10-23 00:19:38,  Foto - Djur Lite På Djupet
Idag var det dags för 3:e veterinärbesöket med Jane sedan hennes olycka.
Idag fick hon inte följa med hem igen, och det gör så ont i mig.

Hennes ben hade inte läkt ihop igen. Inte alls faktiskt, det var fortfarande helt avbrutet och den ena benpipan gnagde och stack igenom skinnet som innan dom satte en skena på det.

När vi åkte till veterinären trodde mamma att hon nog skulle bli av med skenan, att benet hade läkt ihop igen.
Jag försökte tänka positivt, men där var min magkänsla igen och sa att det nog inte gått så bra. Dumma magkänsla att alltid ha rätt.

När veterinären kom in i undersökningsrummet igen efter Jane röntgats och hon fick se röntgenbilderna utbrast hon "Usch, nej nej nej nej!". Där kom klumpen i magen och den har fortfarande inte släppt.

Så Jane fick tyvärr stanna över hos veterinären till imorgon. Då kommer en annan veterinär som hade sagt att hon ville prova att sätta stift och tvinna ihop dom lösa benpiporna. Men, dom var inte jätte hoppfulla och jag får nog göra mig lite beredd på det värsta.

Det känns så sorgligt att hon kanske får avsluta sitt jordeliv pga ett avbrutet bakben. Hon är ju liksom frisk annars.
Men hon kan heller inte leva så, och en avancerad operation som dom inte kan garantera att den fungerar kostar en förmögenhet och jag har inte en förmögenhet att snacka om. 

Kommer ibland på mig själv att kolla efter om Jane vill komma in i mitt rum, om hon ligger och sover i min säng, skulle ge henne tonfisk till middag, var nära på att ordna medicinen till henne och det är speciellt nu när jag ska sova som jag saknar henne då hon alltid vill ha lite extra gos innan sänglampan släcks.
Mitt lilla hjärta ♥

 




Mammas lilla flicka

Publicerat   2013-10-11 16:17:00,  Foto - Djur Lite På Djupet
Igår började som en helt vanlig dag. Jag gick upp, tog en skål flingor, Jane drack upp resterande mjölk i flingskålen, jag började göra mig i ordning för ett läkarbesök, Jane fick fnatt på Milton och ville gå ut, släppte ut Jane, bäddade sängen och gick ut för att möta pappa som skulle köra mig till doktorn.
Jag kommer hem, undrar lite smått varför Jane inte kommer springande som hon brukar göra när jag varit iväg men tänkte att hon nog var på ett av sina små äventyr så tänkte inte mer på det.
Pappa kommer efter en halvtimme hem på lunchen, hans lunch är slut och han åker tillbaka till jobbet.
Vid ca 13.35 tänkte jag att Milton nog behövde ute och kissa, så gjorde som jag brukar göra på dagen. Öppnade altandörren och Milton och Ludde hoppar ut där dom möter Jane vid blomlådorna/trapporna. Hon brukar komma där när jag öppnar altandörren då hon på någon magiskt sätt hör på långa vägar när vi är på väg dit.
Men när jag mötte Janes blick insåg jag att det var något som inte stämde. Hon kom haltande mig till mötes med ett blödande och löst hängande bakben, och föll i mina armar. På riktigt. Jag lyfte upp henne och hon la sig slappt i mina armar. Hon var inte arg men jag märkte att hon hade ont. Väldigt ont. Jag sprang så fort det var fysiskt möjligt in med henne och upprepade gång på gång "Nej, nej, nej, lilla gumman, vad har hänt, nej, nej, nej, älskling, vad har hänt". Jag la henne på hennes bra sida i sängen, ringde pappa som för 40 minuter sen tagit sig tillbaka till jobbet. Jag började stortjuta när jag hörde pappas röst och fick fram "Jane blöder jätte mycket från bakbenet och det bara hänger och dinglar!" och pappas svar var "Usch nej, jag kommer så fort jag kan". 
Direkt efter ringde jag mamma. Även där fick jag bara fram "Jane blöder jätte mycket från bakbenet och det bara hänger och dinglar!". Mamma hörde inte vad jag sa så fick upprepa och mamma försökte lugna ner mig. 
Pappa satte ihop en tvättmaskin och körde hem 1 mil på ca 8 minuter, mamma fick flytta runt lite möten på jobbet för att också sätta sig i bilen och köra hem. 
När pappa satt vid sängen för att försöka lugna Jane, som nu hade börjat bli väldigt orolig och verkligen visade att hon hade ont, ringde jag efter veterinär. Ville åka till vår vanliga veterinär, men dit fick jag nog ringa ca 15-20 gånger innan det var någon som svarade. När jag väl kom fram fick jag svaret att vi skulle komma så fort som möjligt, så när mamma kom hem åkte hon och jag med Jane ca 6 mil på en väg full med vägarbeten och söndagsåkande trafikanter för att komma till vår favoritveterinär.

Väl där tog det inte lång tid innan vi fick komma in och träffa veterinären. Han klappade först på Jane där hon låg i sin bur utan tak och frågade vad som hade hänt. Blivit biten av en hund/räv eller påkörd? När han fick syn på benet blev han orolig och ojade sig över att "detta ser inte fint ut!". Han var orolig över att leden var avbruten, leden som är som vår fotled/häl och om det var den skulle det inte bli lätt att få ordning på. Han gav henne lugnande och hon skötte sig prima, som vanligt min duktiga tjej. Efter det röntgades hon och där visade det sig att det var benet som var helt avbrutet, så inte leden som han var orolig över. Vilken lättnad! Men så kom nästa besked. Han föreslog att vi skulle spjäla benet och hoppas på att det läker ihop, annars får han skicka en remiss för operation som kan kosta mellan 20-30 000 kr. Han berättade, som han brukar göra, att om det var hans katt så skulle han försöka med att spjäla benet först och se om det blir fint. Han var även orolig över infektioner och dyrlikt. Men vi litar på honom så vi gick med på att spjäla benet, pencillin och smärtstillande och hoppas, hoppas att hon fixar detta. Vi frågade vad som skulle kunna ha gjort detta och han svarade "Åh, det är en bil helt klart". 

När vi kom hem såg vi blod på yttertrappan. Det gör så ont i mig att veta att hon har försökt komma in på framsidan innan jag hittade henne på baksidan. Som hon måste ha kämpat!

Vem kör på en katt mitt inne i ett bostadsområde/villaområde? Det finns bara en vi kan tänka oss, bara en som kör som en jävla idiot och det känns så.. ja, jag får inte ord på det. Det gör mig så arg och ledsen!
Och detta var så typiskt. Skaffade en djurförsäkring på Milton för några veckor sen och tänkte att jag ska skaffa en på Jane med när jag har bättre ekonomi. Trodde ju inte den skulle behöva komma till användning då hon alltid är så försiktig och har bara varit sjuk en gång, men så händer detta. 
Mitt hjärta brister av att hon ska behöva ligga och skrika i smärtor, med ett ben som aldrig kommer bli detsamma igen pga att någon är så ovaksam i trafiken. Hon har verken druckit eller ätit, hon kissar ner sig fast hon ligger precis bredvid kattlådan. Mitt lilla barn, mammas lilla flicka ska inte behöva gå igenom något sånt här.

Men jag är glad att det inte var värre. Hon hade kunnat skada sina inre organ, skadat huvudet eller leden som veterinären först trodde. Hon kanske inte hade kommit hem, legat i ett dike eller en buske någonstans. Men istället kämpade hon sig hem och hoppade över ett staket och la sina sista krafter på att hamna i sin mammas armar. Jag hoppas så innerligt att hon repar sig, att hon inte får någon infektion eller att hon fick FIP från Tarzan. Jag vill bara ha min Jane igen. Hon och jag har ju pratar om att hon ska bli gammal, helst 20 år. Så det får inte sluta såhär. ♥
Jag är så glad att jag har mamma och pappa. Hur skulle jag annars gjort? Jag har ingen bil och tyvärr inga pengar till veterinärerna. Hade inte klarat mig utan dom!
Ska ringa veterinärerna igen på måndag för att kolla hur det gått i helgen och boka återbesök. 

Bilder från mars - 2013
 




En livsomvändning

Publicerat   2013-10-07 19:39:00,  Foto - Djur Foto - Natur & Växtlighet Lite På Djupet
Inte visste jag att kvällen jag hade igår kunde sätta igång en sådan karusell som det har varit idag. Men det har varit en fantastisk karusell, en karusell som jag gärna åker livet ut.

Igår satt jag i min nedsuttna fåtölj, som vanligt, med Milton i knät. Jag hade så fruktansvärt dåligt samvete att jag inte varit ute och tränat honom ett tag, så han fick lite extra kel och pussar. Jag kollade på Framed och blev som vanligt inspirerad att fota. Jag såg hur solen snabbt gick ned med sitt orangea sken, och jag tänkte "Vad fint det hade varit med lite bilder på Milton i kvällsolen". Sagt och gjort, vi gick ut. Jag hade kameran runt axeln och tänkte "Inga krav, jag tar några bilder och blir dom bra så blir dom. Blir dom inte så får det vara okej". När jag väl började knäppa några kort blev det inte alls som jag ville. Jag började bli frustrerad, fick ta några djupa andetag och tänka om. Det gick inte att ta kort på dom där löven med solens stålar i bakgrunden, men det var ju faktiskt Milton jag skulle ta kort på. Jag började fota Milton på den lilla ängen bakom vårt hus och jag insåg snabbt att jag redan har börjat glömma dom mest simpla grunderna i kameran. Fick åter igen ta några djupa andetag och kolla igenom mitt inre hjärnföråd för att söka efter information. Jag knäppte några kort, provade mig på Manuellt läge och tänkte "Det ska bli spännande att se vilket skit detta blev". 
Jag blev snabbt trött och vi gick in igen. Det tog några timmar innan jag vågade öppna bilderna på datorn och redigera dom. Men se så fina dom blev! Det jag måste tänka på nu, för att komma tillbaka till fotograferandet att att fota helt kravlöst. Bara fota det jag tycker är kul. För förr så fotade jag allt mellan himmel och jord och tyckte det var det roligaste som fanns. Jag vill dit igen.

Idag la jag ut en av bilderna på Kursportalen Med Emelie Olsson på Facebook, skrev ett litet inlägg om hur jag inte funnit inspiration till att fotografera den senaste tiden, att jag varit lite sjukare än vanligt och så vidare. Kommentarerna började komma in och helt plötsligt började en tjej, Maria, skriva. Jag blev som en liten tjej som fått svar på ett Fan-mail då jag har följt Marias blogg ett tag. Och jag kan säga att Maria hade mycket att ge mig, bara genom att berätta vad hon har varit med om, hur hennes liv ter sig idag och hur hon ser på livet.
Hon fick mig att öppna mina ögon, att inte tänka som jag gjort den senaste tiden och att inse att "Ja, min kropp är sjuk. Men jag behöver inte vara sjuk som person". Låter lite lustigt, va? Men jag tror inte att jag hade fått dessa sjukdomarna om jag inte skulle klara av det, för visst finns det väl en mening med allt. Lika väl som att Maria och alla andra härliga tjejer som skrivit idag faktiskt har skrivit idag. Det är en mening att vi skulle finna varandra och hjälpa varandra så gott vi kan genom våra datorer. När Maria skrev insåg jag att jag behövde en människa som henne i mitt liv, även om det är på avstånd genom datorn. För det är just det att jag inte har så många människor i mitt liv, och man behöver det. Jag har alltid varit väldigt öppen och jag har alltid tagit i mot människor med öppna armar och det var så skönt att äntligen få det tillbaka. Och jag kommer alltid vara en öppen människa och vilja hjälpa andra människor så gott jag kan, men nu inser jag att jag behöver mig själv.
Jag tycker att alla ska läsa detta inlägget från Maria, det fick mig att öppna mina ögon och det gjorde stort intyck på hur jag kommer och vill leva mitt liv.

 




Hello. Goodbye.

Publicerat   2013-10-03 01:32:00,  Lite På Djupet
Jag kan inte längre hitta mina ord. Dom orden som förr var så lätta för mig att skriva tycks nu ligga djupt begravda i mitt grötiga inre. Jag har nog ärligt talat aldrig känns mig så här.. vilsen.

Lovade mig själv att detta skulle bli mitt år, detta året jag finner mig själv och gör precis vad jag vill. Har svikit mitt förflutna jag, den som i februari månad i år hade så höga förväntningar, så höga hopp och så mycket vilja. Den som beslutat sig för att kämpa för sig själv och bli ett starkare Jag.

Vi är inne i oktober månad nu och med dessa kassa dagar som jag har haft nu, eller kassa månader rättare sagt, känns det ganska hopplöst. Livet alltså. 
Jag trivs inte i mig själv. Jag trivs inte med den personen jag är. Ibland kan jag känna att jag saknar den jag en gång var, men jag vet inte vem eller hur jag var för det enda jag minns är en tjej som har jobbiga perioder i livet. En tjej som blivit berövad på så många saker som skulle kunna ha blivit bra. En tjej med ett alldeles för stort hjärta som blivit utnyttjad gång på gång. Nu är jag helt slut. Jag vågar inte.

Kanske blir saker och ting lättare när jag får leva själv. Men även det känns ganska långt bort. Och ganska otäckt.
Just nu sitter jag i det föredetta gästrummet, som också varit tv-rum och mamma och pappas sovrum. Detta har aldrig varit mitt. Jag har faktiskt aldrig känns mig riktigt hemma i detta huset även om vi flyttade hit när jag var 13 år. Jag sitter här i en nedsutten fåtölj som jag egentligen inte själv valt. Jag sover i en 90 säng om nätterna som inte är min säng. Jag hänger mina kläder i en garderob som inte är min. Jag tittar på en tv som inte är min. Känns inte som något är mitt, för allt som var mitt har jag lämnat åt någon annan. Återigen, för godhjärtad.

Jag kan längta efter eget boende, längta efter att träffa nya människor, längta efter att träffa en ny människa som kommer göra min värld, längta efter att en dag kanske gifta mig, längta efter att en dag själv bli mamma. Men ibland vet jag inte om jag vill det. Jag vet ju inte ens vad som kommer bli av mig, hur ser imorgon ut? Jag vet aldrig och jag tror det är det som knäcker mig. Att aldrig veta längre. Att aldrig kunna planera, att aldrig kunna se fram imot något. 

Jag älskar Milton och jag är överlycklig över honom, men jag saknar Khalissi. 
Känns som det inte bara är mig själv jag svikit. 
Jag önskar så innerligt att detta går över snart, för jag orkar snart inte mer.

Jag vill så gärna hålla denna bloggen vid liv, men hur roligt är det med filmtips och deppiga inlägg då och då? 
Och vad kommer detta spela för roll om 20 år..




Days Like These

Dagarna, dom bara går och går men ändå känns det inte som jag kommer till dörren. Känns som jag fortfarande väntar på att denna jäkla sjukdom ska släppa så jag kan börja leva igen. Önskar det vore så väl.

Igår tog jag mig i kragen.
Vaknade tidigt för att invänta syster som skulle hämta mig vid halv 10 så jag kunde ta hennes bil för dagens senare bravader. Ingen syster kom. Misstänkte att hon glömt, hon är så stressad min älskade syster. Hon dök i alla fall upp 2 timmar senare. Vi for in till stan, sen körde jag hem igen. Klippte Ludde lite till, sen "hoppade" jag in i duschen. Efter duschen tänkte jag att jag kanske skulle försöka göra mig lite fin. Jag skulle ju ändå befinna mig bland folk lite senare! Sagt och gjort, blev lite smink och jag lockade håret. Måste säga själv att jag kände mig galet söt, vilket inte är ofta.
Sen åkte jag in till stan för att hämta Linn på dagis. Det har jag aldrig gjort förr så kände mig lite smått osäker. Satt några minuter i bilen utanför dagis och kollade på dom små söta knattarna som sprang runt på gräsmattan/skogen, lite också för att se om jag kunde se om Linn var ute och lekte. Sen började jag vandra upp mot dagiset och kunde inte riktigt se om Linn var någon av barnen som sprang ute och lekte (jag ser fruktansvärt dåligt på långt håll även om jag har glasögon). Hade frågat Nettan var Linns avdelning var, följde anvisningarna, gick runt huset och hamnade just på gården där barnen lekte. Då fick Linn syn på mig, springer fram samtidigt som hon skriker "HAAANNNAAA!!", pussar och kramar, sen gick vi för att hämta hennes saker. Hon gick långt före mig och skrattade när jag sa att hon skulle sakta ner då jag går så sakta. Då började hon själv gå med pyttesteg.
Efter upphämtningen for vi till hennes dans. Hon blev en riktig prima ballerina och det var så kul att se alla dom små dansuppklädda barnen. Men det märktes ganska tydligt att det fanns uppdelning mellan mammorna, dom coola mammorna, dom mindre coola mammorna och dom utstöta mammorna som satt för sig själva och pillade med sina mobiler. Och det slog mig, Linn hade kunnat vara min dotter, rent åldersmässigt. Kändes ganska märkligt att tänka så och att tänka att min mamma hade 3 barn när hon var i min ålder och mina systrar hade 2. Jag är lite sent ute, men av rimliga skäl.

Idag har jag fått sota för mitt "hurtiga-jag" jag hade igår. Men det är väl så det är, tyvärr. Och det är ju det som gör att jag blir rädd för att tex börja studera eller jobba. Hur ska det gå att ena dagen gå ganska bra, andra knappt komma ur sängen. Hade jag inte haft Milton hade jag nog inte gått upp alls.
Saknat Khalissi lite extra idag också. Känns så dumt att bli bortknuffad bara för att någon annan kom in i bilden, för jag tror det är just det det handlar om. Jag bryr mig inte om det, jag saknar mitt barn. För det är/var just det hon var. Mitt barn, min dotter. Jag hennes mamma..♥

 
 




Peace Love And Misunderstanding

Publicerat   2013-09-24 19:07:40,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Ja, man kanske skulle bli hippie? Inte en hashrökande, dansande sådan. Utan en som lever ett mer självsligt liv, som tar vara på vad naturen har att ge. Älska och inte hata och bara älskar att va. Det hade varit något det.

Gillade denna filmen väldigt mycket. Lite tankeställare här och där, och som vanligt fick jag lite såna där förälskelsefjärilar i magen!
Och förresten! Hur snygg är inte Jane Fonda i denna filmen då? Lite svårt att tro att hon är 76 år.





Say Hello To My Little Friend!

Publicerat   2013-09-13 16:20:00,  Foto - Djur Lite På Djupet Vardagligt
Ja, den frasen har jag använt mycket nu dom senaste veckorna. För han är ju så liten! 

Detta är chihuahuan Milton med överbett, född 7 juni 2013 och väger idag 1,7 kg. Han vägde 900 gram när vi hämtade honom och var hälften så stor. Hur kan han ha vuxit så mycket på knappt 3 veckor? Min lilla knubbe!
Han är jätte busig och kaxig, men inte när pappa eller någon annan av manskönet är i närheten. Har är jätte rädd för män. Varför vet vi inte, men misstänker att det kommer ifrån kenneln jag köpte honom på. Han älskar att sova runt mitt huvud på kudden på natten, kissar ner sig då och då. Han har kanske lärt sig sitt, eller så förstår han bara att om man sitter får man godis. Han är en rolig liten energiknippe som satt raketer i röven på mig, men han myser när jag behöver vila. Helt perfekt! ♥
Han kan inte på något sätt ersätta tomrummet i mitt hjärta efter Khalissi, men han har fått en egen plats som bara är för honom. Och nu undrar ni säkert "Vadå tomrummet efter Khalissi?". Henne har jag inte träffat på ca 2 månader. Så hon lever. Saker och ting hände som gjorde mig fruktansvärt arg och jag har varit väldigt ledsen. Har haft som panikångerst av saknad, men tror inte det finns något som kan laga det som hänt. Mer går jag nog inte in på.

Jag har ju inte skrivit på ett tag, men blev påmind om hur kul det är att titta tillbaka i arkivet och se vad som har hänt och hur mycket jag faktiskt har växt som människa och mognat. Ska försöka ta mig i kragen och skriva några rader då och då, även om livet är jäkligt surt just nu (förutom Milton då)

Så, vad har hänt sen sist? Inte allt för mycket. Jag har tyvärr börjat dricka cola igen. Dumma mig. Men all motivation till att inte dricka bara försvann, saker och ting blev jobbiga och då helt plötsligt var colan där igen. Ska sluta snart igen, väntar bara på att världen ska lätta från mina axlar. Jag och Milton ska börja valpkurs om ca en vecka. Hade möte med försäkringskassan på Smärtrehab och efter mötet säger läkaren till mig att jag kanske har någon jätte ovanlig sjukdom, "Vi får se vad som händer" sa han sen så dom tänker nog inte ta tag i någon ny utredning. Ja, sen har det nog inte hänt så mycket mer som är värt att nämna just nu.
Men tack till alla som varje dag kollat in här, vet inte vilka ni är men det är jätte roligt att jag inte varit bortglömd fast bloggen legat på is :). 

 




Paus

Publicerat   2013-06-26 20:10:02,  Lite På Djupet
Detta har väl varit i mina andetag en tid. Behöver ta en paus från bloggen. Vet inte när jag kommer tillbaka, om jag sticker in lite då och då, eller om det är slut för gott.

Har under den senaste tiden jag bloggat känt ett sånt tvång att prestera, men samtidigt haft ångest över känslan att jag delar med mig för mycket. När jag läst tillbaka i gamla inlägg blir jag åter igen påmind om saker som varit jobbiga och jag mår som jag gjorde då. Skit. Det är inte värt det. Känner mig så skör när jag delar med mig av det innersta och jag ångrar mig så fort inlägget är publicerat. Vad ska jag skriva? Ska jag berätta detta? Varför skrev jag så? Vem bryr sig?

Min hjärna har varit på lågvarv ett tag och att ens få ihop en normal mening är en kamp. Så nu får det vara ett tag.
Ska i alla fall skapa min fotoblogg/hemsida, där jag publicerar bilder och allt ska vara positivt! En feel-good sida där bara mitt konstnärliga kommer fram, och inget personligt skit. För igen, vem bryr sig?

Be back later, eller nått sånt.




Fake it till You make it!

Måndags kväll hade jag min första parfotografering. Fotade ju ett bröllop i december, men då var jag helt ovetandes om vad jag höll på med egentligen. Nu har jag pluggat på mer och trodde allt skulle gå gallant! Det där med att kunna i teorin men sen göra det är ju inte alls samma sak. Frågade min frisör och vän Martina om hon och hennes sambo Marcus ville ställa upp, och det var dom med på. När vi kommit till denna fina plats jag tidigare på dagen kollat ut och jag tog kameran till ögat, ställde in efter kamerans ljusmätare, smällde av några bilder och vad händer? Bilderna är helt vita. Då kommer paniken som tyvärr höll i sig under hela fotograferingen. Ville inte visa paret, men jag tror nog dom märkte att jag tappade bort mig lite. Jag hade ju så många bilder i huvudet som jag ville få ut och så kan jag inte rätta mig efter inställningarna kameran visar mig. Kände att inspirationen försvann då det inte blev som jag ville. Jag skulle egentligen tagit det lugnt, provat mer tills jag fick till det men jag ville ju verka professionell. Jag kunde ju innan, jag hade ju pluggat på så mycket jag kunde! Flyttade runt paret mellan sol och skugga och mot slutet åkte vi till en annan plats. En brygga där det var bättre ljus. Jag fastnade med bilen, men det var väl bara lite roligt.. Haha! Jag behövde inte vägleda paret så mycket, dom gjorde så bra ifrån sig i alla fall. Dom visade varandra så mycket kärlek och det var så mysigt att se. 

Var fruktansvärt deppig när jag kom hem, skrev ett inlägg på Kursportalen på facebook. Ville verkligen lägga ner allt, sälja av min utrustning och aldrig mer lägga energi på fotografering eller något som hade med det att göra. Alla härliga människor där försökte hjälpa mig att komma på vad jag gjorde för fel. Inte nog med att jag inte kunna rätta mig efter ljusmätaren på kameran, fokuset studsade åt alla håll och kanter. Tydligen har jag inte gjort något fel, i teorin, utan min kamera är knäpp. Förstod jag det som. 
Tror jag ska byta över till Canon sen när jag ska köpa ny kamera. Det trodde jag aldrig, men efter att ha gjort en undersökning om vilka bilder jag gillar bäst är dom tagna med en Canon. Canon och Nikon skiljer mycket i färgrymd och Canon går mer åt det håller jag gillar. Canon verkar dessutom mer ergonomisk än Nikon, särskillt om man använder Back Button fokusering vilket jag börjat göra. Dom fotografer som jag inspireras av mest använder Canon, så tror nog det får bli så. Det blir ett lite dyrare byte, men billigare i längden då nästan allt till Canon är billigare än till Nikon. Canon har L-objektiv vilket inte Nikon har, och har läst att det blir magiska bilder med L-objektiv.
 
Även om jag vissa stunder känner att jag vill sluta fotografera och hitta ett annat intresse, så är det ju ändå detta jag brinner för. Alla har vi motgångar och alla måste lära sig och få vara nybörjare. Men jag vill kunna nu, har inget tålamod. Frustrerande och irriterande! Men det är väl bara att ta tjuren i hornen och fota tills jag kan det i sömnen. För det är ju det jag vill, egentligen.

Jisses, blev en massa skrivande här nu. Ville väl bara babbla av mig nu när illamåendet från morgonens axelvärk släppt. Har suttit och redigerat bilder så länge att min axel blivit sur på mig :P.

En bild från fotograferingen. Vet inte om jag är nöjd med redigeringen ännu, men jag gillar den lite ändå även om jag tittat mig blind på den.
 




Jag saknar dig

Publicerat   2013-06-23 00:45:00,  Emma Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Denna filmen har legat på datorn ett tag och grott. På något vis har jag inte trott att den skulle vara bra, på ett annat har jag inte vågat kolla. 

När jag gick i högstadiet och gick igenom en jobbig period frågade kuratorn mig om jag ville läsa boken "Jag saknar dig, jag saknar dig". Jag började läsa den, men när allt började komma för nära inpå gick jag tillbaka till biblioteket och lämnade tillbaka boken. Jag orkade inte mer.
Nu när jag började titta på filmen var jag nära på att stänga av några gånger. Det var inte jätte bra skådespeleri, och för att vara ärlig. Jag var rädd för vad som skulle hända. Vad som skulle hända i filmen visste jag ju, men vad skulle hända med mig? Det var så mycket som påminde om så mycket, och det gör fortfarande ont i min hals från gråtklumpen som samlades. 

På sätt och vis har jag inte förlåtit, och jag har inte kommit över. Frågan om jag någonsin kommer göra det, den kan jag inte svara på. För varje gång jag blir påmind blir jag bara arg och ledsen och jag kan inte riktigt tacka för tiden jag fick med Emma, för det kunde ju blivit mer om inte olyckan hade hänt. 
Jag hade velat dela hela min historia, allt gott och ont. Då hade jag kanske kunnat släppa lite, och folk hade kanske förstått. Jag förlorade inte bara min syster. Jag förlorade min bästa vän, min förebild, en del av mig, mitt allt och vissa stunder känner jag mig fortfarande som den lilla flickan som förbi sjön på väg hem förstod att Emma hade dött utan att någon sa något.

Men, filmen var jätte bra, även så musiken, och den kommer hamna i samlingen!







Road Trip, USA

Publicerat   2013-06-22 20:31:00,  Lite På Djupet
En av mina största önskningar och drömmar är att få göra en road trip genom USA. Lämna allt hemma, bara ha med pengar och kamera, och lite kläder. Köpa en gammal buss och en karta. Besöka dom flesta staterna och se vad dom har att erbjuda, men ändå vakna upp varje dag och säga "Vart ska vi åka idag?". Bli ett med naturen och träffa nya spännande människor. Se solnedgångar och soluppgångar. Springa på magiska fält i södern, kolla på stjärnhimlen i någon öken, skrika halsen av mig i Grand Canyon, besöka Brooklyn Bridge och Golden Gate Bridge, Seattle och Alaska med mera. 
Få lämna alla krav och tidsramar och leva på luffen. 
 
Jag och min bror pratade om detta igår. Han var med sugen på en sån resa och för mig hade det varit jätte kul att göra något sånt med honom. 
Vi började prata om filmen Into The Wild, lyssnade på låten Society och vi båda sa att det hade varit nyttigt att göra någon sådan resa. En resa där man får lära sig vad som egentligen är viktigt med livet, att man kan bli lycklig på det lilla och finna sig en inre frid. Tror det hade varit nyttigt för dom flesta. 

En resa, soul searching. Glömma allt som har med sjukdom, pengar och det man trott varit viktigt i livet. Bara vara.




Cola Beroende

Publicerat   2013-06-15 19:38:00,  Foto - Mobilbilder Lite På Djupet
Det är det säkert fler som är än som inte är det. 

Idag går jag in i dag 5 utan cola.
Förra veckan fick jag bara nog, men det var inte så lätt. Blodsockerfall hit och dit och jag fick hålla mig till en om dagen. I tisdags kände jag att nu var det dags och sen dess har jag inte druckit någon cola.

Det handlar ju inte bara om att jag vill gå ner i vikt för jag känner mig tjock. Det handlar ju också om att min kropp inte riktigt orkar med vikten jag ligger på.
Jag hatar all medicin jag måste stoppa i mig dagligen och känner att jag vill kontrollera lite mer av det andra jag får i mig och vara mer hälsosam.
Cola innehåller fosfor som är urkalkande, och det kan ju knappast vara bra för någon.
Mina tänder tar faktiskt inte stryk av colan, som man annars kan tro. När jag gick i högstadiet gjorde vi ett PH-värde test i salivet och mitt värde låg bättre än normalt och tandläkaren blev förvånad över detta då hon visste om mitt cola-drickande.
Jag vill inte vara en mamma som dricker massa cola men barnen får inget, eller ännu värre. Dom får samma beroende som jag.
Jag märkte innan jag började med Mianserin att jag somnade mycket dåligare när jag druckit cola än om jag inte druckit cola. Det fick mig dock inte att sluta ändå.

Innan såg jag nog ingen riktigt anledning att sluta. Eller jag gjorde väl det, men självdiciplinen fanns inte där och jag var inte ett dugg motiverad.
Sen har nog inte beroendet så mycket med det kroppsliga att göra. Visst, jag har fått många blodsockerfall denna veckan. Men det är det mentala som har varit det jobbigaste.

Igår kom jag på mig själv med att tänka "Idag är det fredag, då får jag i alla fall dricka cola. Woohoo, jihoo!" (men så kom jag på mig själv). Det går tillbaka till när jag var liten och hemma hos oss var det som "fest" på fredag och lördag med god mat och läsk. Minns hur jag och Emma tävlade ner till Fula Hallen och hämtade oss en varsin glasflaska och kunde smutta på dom hela kvällen. 
När Emma dog var det ingen fest längre och veckorna fick fyllas med tröst-läsk. Och sen dess har det fortsatt.
 
Vana och tröst. Det har varit en vana att kunna hämta en läsk när jag vill, dricka läsk när jag vill och varje kväll håller jag hårt om colan. Det har varit en tröst när saker har varit jobbigt, eller när jag har haft dåliga dagar. Då har det inte funnits något annat som tröstat eller vad jag trott lindrat smärtan. Då har det känns befogat att hinka i mig cola och äta massa skräp. 
Men inte nu längre. Nu får det vara nog och jag ska aldrig gå in i det träsket igen. Visst ska jag unna mig ibland men det ska inte bli en vana igen och definitivt inte någon tröst.

Håller mig till mitt vatten och goda té istället även ifall hela källaren är full med cola och mamma frågar "Ska du inte ha en cola? Det är ju faktiskt lördag kväll". Både mamma och pappa hejar på mig dock och mina facebook-vänner, så det känns som lite extra pepp :).

 




No Rest

Publicerat   2013-06-11 16:07:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet
Förlåt, igen. Jag har en down period just nu och bloggen är liksom inte något som jag tänker på. Eller jo, jag tänker på bloggen. Jag försöker komma på hur jag ska kunna uppdatera mig, vad ska jag ska skriva. Men det kommer liksom inget. Har heller inte tagit några bilder sen sist så har inte något sånt att uppdaterar heller.

Jag är så trött. Så trött på det mesta. 
Jag är trött på att inte veta hur framtiden blir. Jag är trött på att vara trött och att ha ont. Jag är trött på att vara överviktig. Jag är trött på att vara ensam. Jag är trött på att behöva bo hemma hos mamma och pappa och att inte kunna bo själv. Jag är trött på att sakna Khalissi jämnt och ständigt. Jag är så trött! Och nu skakar jag som helvete och det känns som jag håller på att få ett anfall.





Rosa ludd runt hjärtat!

Publicerat   2013-06-08 16:30:00,  Lite På Djupet
Dom gånger jag tvekar på mig själv, dom gånger jag inte tror jag att bra på foto. Då ska jag kolla tillbaka på denna kommentaren från fantastiska Sofia Daniels. Hon är en av mina favoritfotografer från, ja.. hela världen och jag har smått redan bestämt att hon ska vara bröllopsfotograf när jag gifter mig, haha! 

Bilderna i inlägget under är jag riktigt nöjd med, om jag får säga det själv. Jag vet vad för slags fotograf jag vill bli och dom bilderna visar att jag faktiskt är på rätt väg mot mitt mål. Har mycket kvar att lära, och man slutar aldrig att lära sig. Men någonstans, någongång. Då står jag där jag vill vara. Nöjd!

 




Tidigare inlägg