Inte något jag behövde just nu.

Publicerat   2014-05-25 17:29:00,  Min Sjukdom Vardagligt
I fredags morse körde jag mamma och pappa till flygplatsen. Dom ska vara i Turkiet i två veckor, en resa med min moster och hennes man. Dom ska vara på samma hotel som jag och mamma besökte förra sommaren, som mamma och pappa besökte i maj förra året.

När jag vaknade på morgonen hade jag ondare i magen än vad jag haft dom senaste veckorna. Satte i en hormonspiral för snart tre veckor sen. Var ju tvungen att fixa preventivmedel pga acnemedicinen, men också pga att jag har hemsk mensvärk. Har haft spiral innan och det funkade fin fint, förutom att jag fick mycket cystor. 
Men denna gången har det känts annorlunda. Jag har haft mycket ont bland annat, och i fredags hade jag ondare än innan. Mamma sa till mig att jag var tvungen att ringa Gyn och höra om det verkligen ska vara så. 
Ringde så fort jag kom hem, men då var telefontiderna redan slut. Ringde 1177 och dom sa att jag var tvungen att åka till Gynakuten i Karlskrona. Fick panik då jag inte visste riktigt hur tusan jag skulle orka köra dit, vad skulle jag göra med hundarna, och framför allt, jag ville inte gå igenom detta själv. 
Ringde min syster och grät av smärta. Hon ordnade så hennes dotter Emelie kunde följa med mig och det kändes som en stor lättnad. 

Bestämde mig för att köra dit, även om jag hade extremt ont. Emelie och jag pratade hela vägen dit och det gjorde det lite lättare då jag inte tänkte alltför mycket på att det gjorde ont. Väl på akuten fick vi vänta i omgångar. Först kom jag in för att ge information om vad jag gjorde där, sen vänta igen innan jag fick komma in och lämna blodprov och när jag lämnar blodprov står Emelie i ett hörn med ryggen imot. När det var klart och vi går ut därifrån har Emelie redan gått i förväg och när jag rundar dörren ser jag Emelie som faller ihop på golvet, typ 5 % ifrån att svimma. Hon klarar tydligen inte av blod och jag i mitt tillstånd börjar fnittra. Jag och den manliga sjuksköterskan går fram till Emelie där hon sitter på golvet helt likblek och svettig, sjuksköterskan hjälper henne upp på en stol som stod lägligt bredvid henne. Han hämtar vatten och fuktiga papper till Emelie och hon börjar också skratta, generad över att hon trillat ihop. Hon piggnar till ganska kvickt och vi kunde gå ut i väntrummet och vänta igen. 
Fick vänta i mer än en timme och då kallar dom på mig igen då gynläkaren var redo att ta imot mig. 
Väl under undersökningen kunde läkaren konstatera att jag fått inflammation i livmodern plus en 3 cm stor cysta i ena äggstocken. Fick 2 olika antibiotiker och vila ordinerat och skulle smärtan inte försvunnit om några dagar måste jag kontakta gyn igen och kolla så inflammationen inte spridit sig till tex äggledarna.

Efter sjukhuset åkte jag och Emelie till Max och åt då vi båda efter timmar och elände var ordentligt hungriga. 
Väl där tittade vi i instuktionsboken i bilen då den där varningslampan som ser ut som en motor börjat lysa. Fel i avgasreningsystemet. Ugh, behöver vi fler problem?

Vi kom hem oskadda i alla fall, fixade lite gott för filmkväll och hämta Emelies hund Millie, samt mötte en snubbe som bor i närheten av mig som pratade med oss som om han kände oss, haha. 

Har fortfarande lika ont i magen, och det känns inte okej alls. Så typiskt att detta ska hända när jag ska vara hemma själv i två veckor med tre hundar.




Home Alone

Publicerat   2014-02-08 18:36:00,  Foto - Mobilbilder Hår, Hud & Naglar Min Sjukdom Vardagligt
Nej, inte riktigt. Pappa är hemma, men mamma har åkt på "tjej-middag". Tycker faktiskt att det är trevligt att mamma hittar på lite saker utanför hemmet, då vi annars är ganska så bra på att bara sitta hemma och inte göra någonting. Jag själv ska snart fixa lite gurka med vitlöksdipp, tända några ljus och kolla på film. Det är kvalitetstid med sig själv det, haha.

Men.

Jag hade faktiskt tänkt skriva en liten På-Senaste-Tiden-Uppdatering, då jag har varit så fasligt dålig på att uppdatera bloggen även fast det har hänt lite saker. Måste bättra mig!

Mille Milton kastrerades veckan efter jag och mamma kom hem från Egypten. Veterinärerna tyckte dock inte att att ta bort kulorna räckte, så dom tog bort några mjölktänder också. Han har problem med sina tänder, antagligen på grund av överbettet, så vuxentänderna från tränga sig fram och mjölktänderna sitter kvar så det blir som en dubbla tandrad. Har varit inne och kollat det innan, och har själv fått vicka bort några mjölktänder. Han ska nog opereras när han blivit 1 år och ta bort en av hörntänderna i underkäken, då han även har snett bett och den ena hörntanden trycker upp i gomen. 
Mille skötte sig dock kanon! Han var lite groggi en stund efter vi kommit hem och han dreglade något enormt, men så fort kragen åkte av sprang han omkring som ingenting hade hänt. Han rörde dessutom inte stygnen och han läkte på 2-3 dagar. Aldrig varit med om något liknande! Min duktiga lilla bebis :).

Jag är mitt inne i att söka förlängd aktivitetsersättning. Alltid nervöst sånt här, särskillt när man inte riktigt känner sig så trygg med sjukvården. Fick ett läkarutlåtande skrivet från Smärtrehab när jag blir utskriven därifrån, men det var det lustigaste läkarutlåtande jag läst. Okej, har varit med om värre. Men det stod bara saker upprepat i varenda ruta. 
Jag har dessutom listat mig hos en annan läkare nu som är inne i stan och som har en sjukgymnast. Tyckte det kunde vara bra då jag förhoppningsvis detta året ska flytta in till stan. Ska ringa dom på måndag och boka tid så jag kommer igång där så fort som möjligt, då jag i vanliga fall går till läkaren var 6 vecka och så dom vet vem jag är.

Jag började med 5:2 denna veckan. Måste säga att jag trodde det skulle vara jobbigare att halvfasta. Det som har varit jobbigt är att jag fått tvärsluta med att dricka cola, inte småäta snacks och att räkna kalorier. Har ingen digital köksvåg så har liksom fått gissa mig fram. Men annars har det gått bra och jag har märkt att jag mår bättre på morgonen och är hungrig. Äter annars bara frukost på helgerna, så det är ju positivt. Mamma har även hjälpt till mycket och medvetet lagat kalorisnålare mat, även fast hon och pappa kanske inte behöver det. 
Drack även en Celcius Apelsin härromkvällen en fastedag och den var riktigt god. Ska köpa fler, synd att dom är lite dyra bara.

Jag började även med en ny medicin denna veckan. Isotretinoin heter den, men även kallas Roaccutan. 
En medicin som nu i 5-6 månader kommer får mig att se ut som en variant av Shrek, jag får inte dricka alkohol och heller inte bli gravid. Men efter kuren kommer jag bli som en helt ny människa och det är något jag ser fram imot! 
Det är alltså en medicin som acne. Var på Hudkliniken förra veckan igen, och då konstaterades det att jag skulle börja med denna medicinen, så att jag en gång för alla kommer bli av med mina problem. Har ju provat olika krämer/geler och antibiotikor, men inget har hjälpt. Fick åka och ta olika blodprover och gravidtest, skriva på kontrakt att jag är medveten om dom hemska fosterskadorna som kan ske om man blir gravid under kuren och även att jag måste skaffa mig ett preventivmedel. Mamma skrattade när jag berättade det, och det gjorde jag med. Jag lever ju som en nunna, och kommer jag se ut som en variant av Shrek kommer jag nog ännu mindre vilja visa mig ute bland folk. Men jag är också rädd att dom kommer sluta ge mig medicinen om jag inte fixar något preventivmedel då jag är i så kallad barnafödande ålder, så är väl bäst att ta tag i det där i alla fall. Allt är ju så dyrt bara, puh.

Ja, men det var väl det hela ungefär. 
Har inte blivit klar med bloggdesignen ännu på fotobloggen. Har inte orkat ta tag i det riktigt ännu. Och sen känns det nästan lönlöst då både kameran och datorn har börjat leva sina egna liv och jag vet inte hur länge till dom håller. Jaja, jag får lösa det där någongång!

 






Tjugotredje Maj

Publicerat   2013-05-23 22:54:00,  Foto - Mobilbilder Lite På Djupet Min Sjukdom
Oj, vad klockan blev mycket helt plötsligt. Samma igår, tiden sa bara swish!

Idag har det inte hänt så mycket, var på Smärtrehab. Idag lagade vi jätte god mat, sen tränade vi, sen åt vi jätte god efterrätt. Det roliga med dagen var att jag fick agera träningsinstruktör och lära sjukgymnasten lite nya och annorlunda knep. Fick massor av beröm för min hållning och att jag alltid tränar rätt även om det är en ny övning. Det ni, för en som inte kan gå utan rollator.. Haha! Önskar ju dock att jag faktiskt kunde träna så mycket som jag vill, och precis hur jag vill. Pumpa på, svetten lackar.. Men istället får jag mjölksyra i varenda muskel efter en repetition med 10 tag.

Hm, Flisa är nere i källaren och skäller för okänd anledning. Så typiskt henne. Hon har väl säkert slängt ner någon leksak som hon inte vågar bära upp igen.

I alla fall. 
Igår träffade jag en kär vän som jag tyvärr inte träffat på nästan 2,5 år. Vet inte varför vi träffas så sällan. Det märks inte när vi träffas dock, fast vi har mycket att ta igen. Det var jätte trevligt att strosa runt på stan med henne, luncha och bara snick snacka.
Innan jag mötte upp Becka var jag på Vuxenpsykiatrin. Träffade psykologen som tog över mig nu när Pia ska sluta. Först kände jag att det skulle gå hur bra som helst, för visst hade hon läst min journal. Men när jag väl satt där i stolen mitt imot henne och hon började ställa dom där frågorna på ett nytt vis och jag behövde berätta min historia kortfattat var det inte så enkelt som jag trodde. 
Det slog mig nämnligen hur mycket psykisk stress jag varit utsatt för. Jag har själv tänkt att jag blivit utsatt för många prövningar, men när hon sa det blev det så verkligt igen.. Det där som jag liksom lagt i det förflutna och lite låtsas som det hänt någon annan. Någon annan Hanna. 

När jag berättade allt märkte jag ett mönster som jag inte tänkt på innan. Det reagerade psykologen också på. 
Jag berättade att min syster dog när jag var 11. Det var jätte jobbigt. När jag lite kommit över det kommer dagen jag får höra Idag är du lika gammal som Emma var när hon dogDå blev det jobbigt igen. Varför fick jag bli äldre än henne? När jag lite kommit över det begår min barndomsvän självmord. Då blev det jobbigt igen. La väldigt mycket skuld på mig själv. Kan berätta mer om det i ett annat inlägg. I den perioden gjorde jag mitt självmordsförsök. När jag lite kommit över det träffar jag en kille som behandlade mig väldigt illa. Då blev det jobbigt igen. När jag lite kommit över det blev allt så himla jobbigt med salongen och sen blev jag sjuk. Och där är jag nu. 

Vi pratade om ME, och att Smärtrehab inte tror att det är en riktigt sjukdom, eller att jag inte har det. Psykologen sa att hon i högsta grad tror det är en riktigt sjukdom eller rättare sagt vet, och av att dömma över hur jag har det var hon helt säker på att jag lider av ME. Det var jätte skönt att höra. Hon pratade dock lite om att ME kan komma från psykisk stress, då stress påfrästar immunförsvaret och det är från dåligt immunförsvar ME kommer. Jag har med funderat på ifall det har med det att göra, men att rosfebern jag hade 2007 liksom var droppen. 
Men jag känner att det inte spelar någon roll egentligen. Det är ju det jag vill få Smärtrehab att förstå. Det spelar ingen roll hur jag fick ME. Behandla mig för det, för det förflutna kan vi inte göra något åt. Så psykosomatiserar inte det, för det gör mig inte bättre. Eller hur?

Två bilder från helgen. Jag, Ludde och Flisa var redo för Eurovision. Khalissi kom och sov över i söndags och hon älskar att spegla sig själv :).




Blommor och virvelvindar

Publicerat   2013-05-16 19:59:00,  Foto - Natur & Växtlighet Min Sjukdom Vardagligt
Återvände till Smärtrehab idag även fast jag tvekade. Men jag måste försöka tänka positivt. Hade jag inte börjat på Smärtrehab hade jag än idag plågats av akuta smärtor här och där som jag gjorde för bara några månader sen, men det har jag fått lite kontroll på nu. Igår kväll sa jag att jag hade kunnat leva helt normalt med värken jag har nu, men det är den extrema utmattningen och tröttheten i kropp och knopp som hindrar mig från att göra det jag vill. Visst får jag ont av aktiviteter (och ibland helt utan anledning), men det är inte smärtan som är mitt stora problem och har väl egentligen aldrig riktigt varit förutom dom gånger jag har fått extremt pissont rent ut sagt och det får jag inte längre. Inte så ofta i alla fall. Men hade jag inte varit så fruktansvärt trött och utmattad så hade jag kunnat leva ett normalt liv. 
För det är ju det jag önskar, att kunna leva ett normalt liv. Tänk om jag bara hade haft Fibromyalgi, då hade allt varit så mycket lättare. Jag hade kunnat träna som jag vill, jag hade kunnat plugga, jag hade kunnat jobba, jag hade kunnat göra nästan vad jag vill, men sån är ju inte verkligheten för mig. Hade jag bara haft Fibromyalgi hade jag redan sökt mig in på en utbildning till hösten, flyttat till eget och haft Khalissi hos mig precis när jag ville och passade. 

Idag stod basängen på schemat, men av olika anledningar kan jag inte bada. Vill inte heller för den delen, så jag tog med mig kameran, fick en runda runt sjukhuset och fotograferade lite. Det var riktigt varmt och det kändes som sommar. Dock blåste det jätte mycket, och det känns nu. Känns fortfarande som jag står i en virvelvind i huvudet.
Efter lunchen träffade vi en man från Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan skulle också varit med men dom backade ur. Dom vågade väl inte träffa oss antar jag. Vi fick ganska matnyttig information, men också endel information som kändes ganska omöjlig för mig. 
Jag som alltid har varit tvungen att tänka på framtiden och sätta mål kan inte tänka så längre, för jag vet ju ingenting och det går inte att planera saker längre. Hatar när framtiden är så ovis..

Nikon D3100 - Nikon AF-S 50mm f/1,8 G - CloseUp filter +4




Lugnet efter stormen?

Publicerat   2013-05-15 16:27:00,  Min Sjukdom
Träffade psykologen idag, och detta var nog sista gången jag träffar henne. Känns lite sorgligt, och det tror jag hon också kände. Är ju lite lösa trådar kvar..

Vi pratade om hur jag har mått sen jag träffade henne förra veckan och fick det chockande beskedet. Jag har inte mått bra, det har jag verkligen inte. 
Jag berättade att mamma har försökt få tag på antingen arbetsterapeuten eller sjuksköterskan men inte lyckats och då säger Pia att hon inte tycker mamma skulle prata med dom i huvudtaget. Hon ansåg att om dom på Smärtrehab har fått för sig att jag är psykiskt sjuk kommer inte den uppfattningen förändras bara för att mamma pratar med dom. Kanske till och med bli värre? Det enda jag tänkte då var Hoppas mamma inte fått tag på dom idag då
Sen pratade vi om att det är viktigt att jag får kontakt med någon specialist, tex Gottfries Kliniken i Mölndal eller någon forskare inom järnbrist i Malmö. För tänk om det är så enkelt, att jag har järnbrist? Studier visar att järnhalten är individuell och bara för att mina järnvärden är inom referensramen behöver inte det betyda att jag har tillräckligt. 
Sen frågade hon ifall jag vill fortsätta kontakten på Vuxenpsykiatrin. Hon hade redan ordnat med en annan psykolog som gärna tog imot mig. Den andra psykologen har MS och då tyckte Pia att det kunde vara skönt för mig att få prata med någon som också har det fysiskt jobbigt och är fysiskt begränsad. Även fortsätta få hjälp inom sjukvården i och med att jag själv har så svårt att stå upp för mig själv eller rota runt i saker inom sjukvården som jag helt fysiskt inte orkar med. Jag kände dock som att jag gick in i fälla. Hur ska läkare ta mig på allvar och inte anta att jag är psykiskt sjuk när jag går hos en psykolog? Men när allt Pia sagt fått sjunka in bestämde jag mig för att träffa den andra psykologen, så ska till henne nästa vecka.

När jag varit hemma ett par timmar ringde mamma. Hon hade fått tag på arbetsterapeuten. Arbetsterapeuten hade sagt att hon inte fick prata med mamma om vad dom pratat om då hon har tystnadsplikt, men att hon gärna lyssnade på vad mamma hade att säga. Mamma fick sitt sagt och arbetsterapeuten hade förstått att jag varit ledsen över något och att hon ville att jag skulle ringa henne. 
Först tvekade jag, men sen valde jag att ringa i alla fall för att få det gjort. 
Hon berättade väl inte direkt att dom inte sagt så som Pia berättade, utan hon sa Det är väl klart vi tror på dig, för det är ju riktigt för dig. Jaha, det behöver ju egentligen inte betyda att dom inte tror att jag är sjuk för egen vinning? Jag sa att jag inte kunde förstå hur dom kunde tro det, vad har jag att vinna på att vara sjuk? Jag har ju förlorat så mycket. Sa även att jag inte kunde förstå hur den kvinnliga läkaren kunde uttala sig som inte ens har träffat mig. Nej, det tyckte arbetsterapeuten också var lite märkligt och hon trodde att Pia missuppfattat situationen. 

Arbetsterapeuten sa mot slutet av samtalet att hon var jätte ledsen av att jag tagit det så hårt och hon förstod att jag var sårad men att jag inte skulle oroa mig. Dom hade inte tänkt släppa mig efter kursen är slut då jag är för sjuk för att inte få fortsatt hjälp. 

Nu känner jag mig lite lugnare, men inte helt säker. 
Jag kommer dock försöka få kontakt med någon specialist och kanske kolla upp mina järnvärden ordentligt, för just ME biten tror jag inte Smärtrehab kan hjälpa mig med.




Bli ni sjuka hamnar ni på Psykiatrin

Publicerat   2013-05-14 19:30:48,  Min Sjukdom
Idag var det dags för att återvända till sjukhuset igen för en dag av smärthanteringskursen. Jag var fruktansvärt nervös och visste inte alls hur jag skulle hantera situationen. Hur skulle jag kunna titta dom i ögonen när jag vet vad dom sagt bakom min rygg? Skulle jag låtsas som ingenting?
Mamma har försökt få tag på arbetsterapeuten och sjuksköterskan för att prata med dom om det hela, men ingen har svarat. Jag har själv väldigt svårt för att stå upp för mig själv nu när jag mår som jag gör, ska jag vara arg blir jag istället bara ledsen och får inte alls fram vad jag vill ha sagt och all kontroll försvinner. Känner mig helt hjälplös.

Dagen började och vi skulle vara i "köket" och göra smoothies. Jag gillar inte smoothies och var inte intresserad alls av denna övningen. Arbetsterapeuten log mot mig som hon alltid brukar göra, sjuksköterskan klappade och kramade mig som hon alltid brukar göra och allt kändes så fruktansvärt falskt. Jag kände mig lite äcklad. Magen började knipa, fick värk lite här och där i kroppen och jag stod knappt ut. Jag ville bara därifrån! Fick en lapp om en bokad tid för mittidsuppföljning och ny rehabplan. Fick reda på att kuratorn skulle vara med. Varför? Jag har ingen individuell kontakt med henne.
På lunchen satt jag och petade i maten, vi var bara tre i patientrummet (det var några som var sjuka) och jag kunde inte hålla det inne längre. Ringde pappa och bad honom hämta mig. Vad skulle jag ens göra där? Vad kan dom hjälpa mig med om dom nu tror att jag är sjuk för egen vinning? 

Vad jag har förstått av mötet dom hade med psykologen så var det kuratorn och den kvinnliga läkaren som pratat mest och pratat om det där med att jag är somatiskt sjuk. Hur kan dom uttala sig? Kuratorn har jag träffat individuellt en gång och den kvinnliga läkaren har jag inte träffat förutom när hon pratade med hela gruppen på smärthanteringskursen om mediciner. 

Jag hoppas mamma får tag på dom imorgon, för jag kan inte gå dit igen under dessa omständigheterna. 
Det handlar ju inte bara om att jag är sårad, kränkt, förnedrad och lite till, utan jag vill ju inte att försäkringskassan ska tro att jag är somatiskt sjuk. Jag vill bli tagen på allvar för det jag faktiskt lider av. Hade jag varit psykiskt sjuk hade jag varit ärlig om det. Jag har ju varit ärlig med att jag trodde att jag hade social fobi och att det var därför jag sökte kontakt på vuxenpsykiatrin. 
Men detta är tydligen vanligt inom Blekinges sjukvård. Okunnighet och man blir skickad till psyk.

Pappa frågade mig vid middagen hur dags jag skulle vara hos psykologen imorgon, sen berättade han att han ska ha några praktikanter på jobbet imorgon och så utbrister han "Då vet jag vad jag ska sysselsätta dom med!". Då skojade mamma "Vadå, ska dom åkte med till vuxenpsykiatrin?". Då sa jag "Varna dom och säg Bli ni sjuka hamnar ni på Psykiatrin". För tydligen är det så med sjukvården.. Blekinges i alla fall.




Brännskadad och viktpåhopp

Igår ville jag bara sova hela dagen. Idag är det värre och det gör mig så ledsen när jag ser hur fint väder det är ute. 
Men tröttheten sitter inte bara i hjärnan, utan hela kroppen är så fruktansvärt utmattad att jag knappt orka lyfta mina ben, knappt ens stå upp. Och det är inget jag inbillar mig!
 
Fick vakna tidigt idag då jag skulle vara på Hudmottagningen klockan 9. Har haft problem med acne sen jag var 11-12 år. Jag trodde inte att det skulle bli behandlat då det kanske inte anses vara extrem acne, men direkt när jag kom in i undersökningrummet sa läkaren "Ja, detta får vi behandla!". Han frågade vad jag använder för produkter nu och när jag berättat sa jag även att jag har provat allt möjligt men inget har fungerat. Läkaren började direkt rabbla krämer och antibiotika och jag hängde knappt med. Först ville han dock ge mig en kräm som han förklarade att man kunde bli "lite röd" i ansiktet av. Då kom jag på att jag fick sån kräm utskriven som tonåring och det var inte "lite röd" jag blev. Såg helt brännskadad ut i ansiktet! Då fick jag berätta att jag är känslig i hyn och överkänslig mot medicin. Som tur var hade läkaren krämer och antibiotika anpassat för det. Så nu hoppas jag att skiten försvinner!
Läkaren sa även "Det kan även vara bra om du går ner i vikt". Lättare sagt än gjort tänkte jag, och Ska Du Säga ploppade upp. Inte roligt att höra, och alla andra läkare som jag berättat för att jag vill gå ner i vikt har sagt att jag inte behöver och att jag är normalviktig. Usch, fy ja.
Just när jag skriver detta hör jag hur colan skriker efter mig i kylen, oohh!

Bilder på min modellsyskonbarn som jag inte laddat upp här innan, från augusti 2012. Vi möttes upp på Väggabadet och jag kunde inte låta bli att ta impulsbilder på dessa vackra varelser!
Nikon D3100 - Nikon AF-S 50mm f/1,8 G




Ni kanske tro mig om jag dör

Publicerat   2013-05-08 16:03:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet Min Sjukdom
Kom precis hem från ett besök på Vuxenpsykiatrin. 
Jag är så fruktansvärt ledsen, besviken och kränkt.. Hur många gånger ska jag genomgå denna tortyr rent ut sagt?

Pia (psykologen) berättade att hon hade varit på ett möte på Smärtrehab som jag inte hade någon aning om. Jag frågade vad dom hade pratat om och dom hade först undrat vad jag och Pia pratar om, vad vi arbetar med och att dom var måna om att dom och Pia arbetade mot samma mål. Pia berättade att hon ska sluta och då hade dom på Smärtrehab sagt att dom tycket det är viktigt att jag får någon ny kontakt. Pia sa då att vi redan hade diskuterat det och att jag inte kände att jag behövde det. Anledningen till att jag sökte kontakt på Vuxenpsykiatrin var för att jag trodde att jag hade social fobi, jag kopplade den extrema tröttheten och värken till det då jag alltid blev jätte sjuk efter jag träffat människor eller gjort någon aktivitet. Jag hade ju dessutom fått inpräntat i huvudet i flera år att jag led av depression när jag sökt hjälp för tröttheten. Men nu när jag vet att så inte är fallet ser jag ingen anledning att börja om med en ny kontakt som inte vet hur mycket jag kämpat inom sjukvården för att få hjälp.

Pia hade berättat för dom på Smärtrehab att hon hade sett hur jag blev sämre och sämre, att jag först kom med en extrem trötthet både mentalt och fysiskt och sen fick fysisk värk och att jag tillslut knappt kunde gå på egen hand. Det hade kuratorn på Smärtrehab reagerat på och i princip trott att jag och Pia gjort något pga att jag blev värre när jag börjat kontakten hos henne. 
Sen hade dom på Smärtrehab sagt att jag var för sjuk för att lida av ME och Fibromyalgi, och att dom trodde att det var något somatiskt också. Att jag är sjuk för egen vinning..

Då var jag där igen. Misstrodd, kränkt, förnedrad. 

När ska detta ta slut? Jag förstår att det finns dom som "spelar" sjukare för att få mer uppmärksamhet, men jag skulle göra vad som helst för att inte vara sjuk i huvudtaget. Bara för att dom är okunniga betyder det inte att detta inte är på riktigt. Jag lever i ett helvete rent ut sagt, och vad får jag för vinnig av att vara sjuk? Jag tycker det är pinsamt att jag inte kan gå utan rollatorn, jag hatar att jag inte kan duscha eller göra vad jag vill när jag vill, jag hatar att jag inte kan göra en liten aktivitet utan att bli sängliggandes efteråt, jag hatar allt med detta! Verkligen allt! 
Innan jag träffade Pia idag funderade jag på hur jag i hela friden ska klara mig i framtiden. Varje dag oroar jag mig över detta och jag vet inte ens om jag skulle orka plugga eller jobba. Varje dag önskar jag att det kommer en medicin eller ett rent mirakel som gör mig frisk så jag slipper detta, så jag kan leva normalt igen. 
Och så tror dom att jag gör mig sjuk eller sjukare för egen vinning. 
Hur ska jag göra nu? Vad ska jag göra nu? Det enklaste hade väl varit att bara ge upp.. Ge upp allt.
 
 




Lycklig!

Publicerat   2013-05-05 15:37:00,  Lite På Djupet Min Sjukdom Vardagligt
Det sprätter i hela kroppen på mig, för nu är det bestämt. Jag ska köpa en fullformats-kamera! 

Jag har aldrig kunnat göra några stora pengarbeslut innan jag hört mamma och pappas åsikter om det. Dom tyckte innan att jag såklart skulle spara pengarna till möbler m.m tills jag flyttar, och det tyckte jag med ett tag. Sen har jag insett att min kamera inte presterar så mycket jag vill för det jag behöver och för mina framtidsplaner, så valet har pendlat fram och tillbaka. 

Sen när jag nu insett att jag inte kommer kunna flytta hemifrån förens om minst ett halvår (kanske till och med ett år) känner jag att jag hellre lägger pengarna på något jag får njuta av nu. 

Grejen är ju också att när jag fotograferar eller sitter och redigerar bilder glömmer jag bort mina sjukdomar. Just i dom stunderna är jag inte sjuk längre och det är värt väldigt mycket.
När jag berättade det vände både mamma och pappas åsikter och sa "Då köper du kameran!".
Och det är när jag står med kameran jag känner lyckan och det är värt att må lite sämre efteråt, för jag mådde bra då.
På Smärthanteringskursen säger dom ofta att vi ska hitta dom där sakerna som gör att vi glömmer och faktiskt får njuta av livet, även om det bara är för en liten stund.

Yolo liksom, haha! ;)




Det var ungefär som att lära sig gå

Publicerat   2013-05-01 00:23:00,  Min Sjukdom Vardagligt
Sitter och redigerar bilder, är på dom sista nu och är förhoppningsvis klar efter det. Har redigerat om bilderna från fotograferingen med Ann-sofi si sådär 5 gånger nu. Blir ganska mycket med tanke på att det är sammanlagt 150 bilder i färg och svart/vitt. Men nu är jag (nog) nöjd..

Idag var vi ute vid havet på smärthanteringskursen. Fick lära oss att gå med stavar, och det var inte det lättaste för en som mig som inte har allt för mycket benstyrka eller motorik. Det var ungefär som att lära sig gå när man förr krypit för att komma fram. Efter en stund gick det bättre och det var nästan en ren fröjd att kunna vandra omkring utan rollatorn! 
Vi delades in i två grupper, en med dom som gick lite snabbare och en för sniglarna och där hamnade jag.. Bland sniglarna. Men vi hade kul, vi tre patienter och ena sjukgymnasten. Speciellt när det gick förbi ett par som gick med stavar på helt fel sätt än vad vi precis lärt oss. Sjukgymnasten var sugen på att springa efter dom och visa dom hur man faktiskt ska gå med stavar, men vi fnittrade på avstånd istället. 
Blev mycket trött efter denna dagen då det var mer fysisk belastning än vad jag är van vid, plus att det blåste så hiskeligt vid havet. Men det var skönt att få komma ut och andas lite frisk luft.






Tömd

Publicerat   2013-04-28 12:58:00,  Kamera & Photoshop Min Sjukdom Outfits & Shopping Vardagligt
Igår var det full rulle, och alldelses för mycket för mig. Vaknade vid halv 9, efter frukosten började städningen och efter städningen vid 20 över 11 åkte vi till Kristianstad. Gick på stan där för att leta efter present till Alexander som fyller 15 år snart. Det var så himla mycket folk överallt då det var modevisning på torget, och efter modevisningen skulle Yohio spela men det stannade inte vi för. 
När jag kämpade mig fram där på kullerstenarna med rollatorn mötte jag en kille i 25-30 års åldern som också kämpade sig fram med sin rollator. Vi tittade förstående på varandra och den känslan jag fick, jag är inte ensam! Och jag tror han kände detsamma. 

När vi var klara inne i stan åkte vi ut till Skopunkten. Där inne var det också smockat med folk och när jag efter en stunds kämpande av att hitta skor och rätt storlek fick jag panik. Svetten lackade och folk glodde surt för jag "stod i vägen" med rollatorn. Det var en ren befrielse att få komma ut därifrån. Jag har aldrig varit så mycket för shopping, men nu när energin tryter så snabbt är det ännu värre. 
Efter Skopunkten åkte vi till Mediamarkt för att köpa mig en extern hårddisk. Min dator sjunger nog snart på sista visan så behöver göra backup på allt jag vill spara och fabriksåterställa den. 

När jag hittat vad jag skulle ha vaggade jag bort mot kamerorna. Pappa skrattade när han såg hur jag sken upp när jag fick se att dom hade både Nikon D600 och D7100 som jag fick känna och klämma på. Vilka bamsingar i jämförelse med min lilla D3100. Kunde inte komma på hur jag skulle ändra bländaren, men knäppte loss några bilder på D600:an med 90mm F2 objektivet som satt på och det blev riktigt knivskarpa bilder. Snabbt gick det också, "swish" sa slutarljudet och nu är jag ännu mer sugen på att uppdatera mig till denna vassa kameran!
Åh, varför ska jag ha så dyr hobby för?

Efter Kristianstad åkte vi till Bromölla för att handla, och efter det hem för att vända bort till Karlshamn för att fira systers barn, Emelie som fyller 18 och Alexander som fyller 15. 
Satt trött som en zombie och när vi var hemma igen var jag ganska redo för att gå och lägga mig.

Idag har min brorsdotter Meja dansuppvisning som jag skulle ha följt med och kollat på och fotograferat, men det finns verkligen ingen energi för det. 
Ska försöka rensa datorn lite till idag, och bara slappa!




Det är dagar som dessa

Publicerat   2013-04-15 21:37:47,  Foto - Övrigt Lite På Djupet Min Sjukdom
Det är dagar som dessa då jag bara vill knäppa läkaren på Smärtrehab på näsan som säger att jag inte har ME.

Efter fotagraferingen igår var jag verkligen helt slut. Imorse fick jag tvinga mig själv ur sängen och hela dagen har spenderats i stort sett orörlig i fotöljen för jag har varit så energilös. Hade planerat att börja redigera bilderna från fotograferingen igår, men i halvsovande läge hade det säkert inte blivit så bra resultat. 
Jag blir alltid sånhär efter aktiviteter och ..nu glömde jag bort vad det var jag skulle skriva..

Missförstå mig inte, jag tycker läkaren på Smärtrehab är bra i vissa lägen. Han har tagit tag i saker och skickat remisser för sånt som inte har med Smärtrehab att göra. Men jag blev så sårad när han sa att jag inte har ME då jag själv är så 100% säker på att jag har det. Två andra läkare var också 100% säkra på det, var en av dom satte diagnosen. 
Missförstå mig inte heller med att det skulle varit något fel med fotograferingen i och med att jag mår som jag mår idag, för jag älskar att fotografera. På sätt och vis är är det värt det, för jag får göra något jag älskar under ett par timmar där jag glömmer bort att jag är sjuk och jag kommer definitivt fortsätta fotografera! 

Oh, känns som detta bara blev en massa rammel. Hjärnkapasiteten är inte som den ska..
Här är iaf en bild som blev lite "misslyckad" igår, men så väldigt fin ändå. Använde mig av en spetsgardin framme vid objektivet för att få en vit, suddig effekt men här hamnade fokusen lite fel :P.
Nu ska jag kolla på Game Of Thones!





Förvirrad och irriterad

Publicerat   2013-04-12 11:23:00,  Min Sjukdom
Precis kommit hem från ett besök på sjukhuset.. Igen. 
Träffade doktorn idag och gick igenom en massa saker. Nu sitter jag här förvirrad och irriterad, och nästan lite tom.

Hade skrivit ner lite frågor jag hade, och såg även att han hade en lapp med frågor. 
Jag frågade först hur det var om jag skulle dricka alkohol med min medicin. Det gick, men bara ett glas vin tex. Okej, då var det ur världen.
Sen berättade jag om hur jag mådde när jag åt Levaxin och att jag läst på fibromyalgiförbundets hemsida om att patienter med fibromyalgi ofta har problem med sköldkörteln och även kortisolbalansen. Sa att när jag åt Levaxin kändes ögonen bättre, klarare och jag kunde fokucera blicken bättre än nu och vara mer koncentrerad. Berättade även att jag upplever min hals mycket tjockare nu när jag är sjuk än vad den varit innan. Visst, jag har gått upp mycket i vikt men min hals har inte varit så tjock innan, har knappt någon käklinje, och när jag åt Levaxin blev halsen lite smalare och det kändes inte som en stor klump i halsen längre. Så undrade om dom inte kunde kolla upp mer om det kan vara Hypotyreos typ 2. Vi kollade igenom hur mina TSH-värden varit och i december låg det på 1,5 och vad jag minns så låg det på nästan 5 innan sommaren 2012. Lite konstigt att det skiftar så mycket kan jag tycka. 
Sen pratade vi om kortisolen. Sa att jag läste att man har problem med illamående och kräkningar när man har problem med kortisolen, och det har ju jag, och det vet dom om. 

Vet inte riktigt vad doktorn ska göra med detta. 

Sen var det hans tur. Han frågade mig varför jag hade sagt under intervjun vi hade förra veckan på Smärthanteringskursen att jag hade ME. Svarade att jag har den diagnosen. Då sa han att han inte tror att jag har ME, utan bara Fibromyalgi. Visst, jag kan förstå till viss del för många symtom är väldigt lika. Men det finns olika grader i ME, och lika väl som i Fibromyalgi så är ME som en bergodalbana. Man kan vara piggare ett tag, sen är man dålig igen i flera veckor. Fibromyalgin förklarar inte anfallen jag får. Fibromyalgin förklarar inte varför jag ena dagen är "stark" och andra dagen är så svag att jag knappt orkar gå. 
Blev så ställd när han frågade mig detta, att jag inte kom på dessa motsvaren. 
Sen har jag svårt att förstå varför alla som jag träffat med Fibromyalgi mår så mycket bättre än vad jag gör. 
Mitt stora problem är ju inte smärtan, egentligen. Jag vet ju såklart att Fibromyalgi gör så mycket mer än smärta.. Men jag vet ingen annan med bara Fibromyalgi som lever som jag gör, som mår som jag gör. Men jag vet dom som lever med Fibromyalgi och ME som lever som jag gör och som mår som jag gör.

Jag har lite svårt att tro att det bara är Fibromyalgi, och det säger jag inte för att få sympati utan för att det stämmer inte riktigt. Visst hade det varit skönt att släppa tankar om andra sjukdomar, men jag vill heller inte missa chansen att bli bättre pga att läkare har olika teorier.




How am I doing

Publicerat   2013-04-09 21:42:00,  Film, Serie & Musik Lite På Djupet Min Sjukdom
Får ofta frågan hur det är med mig nu, om jag märker någon skillnad osv. Ibland tänker inte jag på om det är någon skillnad och försöker jag leta skillnad och berömma mig själv har jag oftast bara en bra period och blir dålig igen dagen efter och är dålig sen i några veckor.. Så jag försöker att inte tänka så mycket på det.

Men det är klart jag märker skillnad. Läser jag i bloggen hur april månad var förra året så är det stor skillnad. I detta inlägget skriver jag om att jag precis kom tillbaka till sjukhuset från min första permission jag hade över påskhelgen och det är exakt ett år sen. April var en riktig helvetes-månad, eller ja.. Det hade hela året från april 2011 till april 2012 varit, men där gick verkligen gränsen. 

Jag blev inte bra igen efter min sjukhusvistelse. Det gick bara ner och ner i backen och i oktober kände jag att jag var nära botten igen och fick ta det tuffa beslutet att flytta hem till mamma och pappa igen. Tufft på så sätt att inse att jag inte klarade mig på egen hand, tufft att flytta ifrån flickorna och tufft att åter igen återvända tillbaka till boet när jag så länge "stått på egna ben". Men nu, nu när jag märker att det bara gjort mig gott ångrar jag ingenting.
Idag fick jag beröm för att jag inte använde rollatorn på sjukhuset under kursens gång. Det kändes snurrigt och vingligt, men jag klarade det även om jag nu är fruktansvärt trött och smärtar i benen.
Jag har börjat lära mig vad som gör mig sämre, även om jag oftast inte kan kontrollera det. Jag tar mig fortfarande vatten över huvudet, men jag repar mig fortare nu än jag gjorde för några månader sen. Jag hanterar stress på annat vis. Innan puttade jag bara undan saker som gav mig stress, men nu tar jag tag i det så fort jag kan så jag har det avklarat.

Stora stressfaktorer nu den senaste veckan och månaden har varit inkassokrav jag fått. När jag satte min salong i konkurs 31 mars 2011 fick jag många skulder då mitt företag var en enskild firma. I december förra året kunde jag betala av skulderna jag hade på kronofogden och det var så skönt att ha det lättat från mina axlar och trodde det var över. Men det var det inte. Tydligen finns det vissa inkassoföretag som har kvar fakturer hos sig där räntan växer sig skyhög och det är såna räkningar jag fått nu. När jag ringt dom och frågat varför dom inte skickat ut fakturan tidigare får jag veta att dom skickade ut en sådan i mars förra året. Då kommer jag ihåg, men på dom som på dessa räkningarna stod det att om räkningen inte betalas inom 30 dagar går fakturan vidare till kronofogden och det är dom skulderna jag trodde jag betalade i december. Har heller inte tidigare haft någon möjlighet att betala av mina skulder.
Med mina sjukdomar har jag svårt att hålla koll på var jag har mig själv så såklart minns jag inte såna saker, vilket ger mig stress. Men nu har jag tagit tag i det och fått bra amoteringsplaner med stoppad ränta då jag förklarat min situation.. Så lite guldkorn verkar det finnas i dom flesta människorna. 
Men är rädd att det ska komma mer, då jag inte minns. Jag älskar ordning och reda (lite OCD tror jag) och när det dycker upp såna saker blir jag så förtvivlad. Men ja, ta tag i det på en gång och få det ur vägen! 

Många gånger jag har velat ge upp, men önskan och hoppet om att det ska bli bättre har varit så stark. Och det är väl så, hoppet är det sista som lämna en.

Imorgon ska jag äntligen fixa mitt hår! Som jag längtar :).

 




Officiellt skrämt livet ur grannarna.

Publicerat   2013-04-05 15:31:43,  Min Sjukdom Vardagligt
Ja, då har jag nu officiellt skrämt livet ur grannarna.. Haha!
Gick ut en runda för att fota dom små vårblommorna som kommit. Blåser som tusan, så får väl se om det blev några bra bilder. När jag ligger där på gräsmattan kom ena grannen småspringande och ropar "Hanna, har du trillat?". Försäkrar henne om att jag inte har trillat och visar kameran jag har i mina händer och hon går lugnt tillbaka till sitt. Johnossi skrålar ur min ficka och efter en liten stund ser jag en annan granne som står bakom mig och tittar misstänksamt. När han får syn på kameran hälsar han bara glatt och även han går tillbaka till sitt. Måste sätt konstig ut när jag låg där på gräsmattan som en krump :). Skönt att grannarna är uppmärksamma i alla fall! 

Haft så ont i mina höfter sen träningen i måndags och har inte varit på topp. Tempen har gått upp och ner, och igår kväll stod jag knappt ut med smärtan i ena höften. Mamma sa att jag måste ta det försiktigt och vila, för jag kanske har fått en sträckning eller inflammation. Hade varit ganska typiskt mig då jag fick inflammation i axlarna, nacken och svanskotan när jag sommarjobbade som fastighetsskötare på pappas jobb. Slitsamt att städa och att gå i trappor, haha! Så ja, iflammation i höfterna av träning hade nog inte varit så konstigt. Men kunde inte låta bli att gå ut och fota dom små kämparna i trädgården!

Igår började Smärthanteringskursen. Vi fick presentera oss, berätta varför vi var där och vad vi ville få ut av kursen, fick lite mer info om kursen och lära oss meditation/avslappning. Kom inte ur sängen idag förens klockan var över 13, så märks att kroppen och knoppen inte är van vid människor och långa dagar hemmifrån.





Pilates For Beginners

Publicerat   2013-04-01 14:45:00,  Hälsa & Träning Klipp & Gif´s Min Sjukdom
Idag har jag gett mig in på träning igen. Körde pilatesprogrammet i klippet under, trampade även loss på crosstrainern i 4 minuter.. Mer orkade jag inte! Idag stretchade jag ordentligt, vilket jag inte gjorde förra gången.
Jag hade tänkt att träna 3gånger i veckan nu när Smärthanteringskursen börjar. Kursen är på tisdagar och torsdagar, så måndag-onsdag-fredag är jag hurtig och tränar! 

Märker stor skillnad på mig i träningen. Mitt liv har liksom delats in i olika delar, före sjukdom - och nu. Sen har jag ju såklart min del med Emma - och nu. 
Innan jag blev sjuk tränade jag mycket pilates som jag skrivit förr och det gick faktiskt ganska lätt redan första gången jag la mig på mattan. Men nu gör det ont nästintill överallt, jag är fruktansvärt stel och svag, och min kropp kopplar inte riktigt vad det är den ska göra. Cirkelrörelser blir sprattel lite överallt och om någon skulle se hade dom nog fått sig ett gott skratt! För mig är det väldigt irriterande, men jag måste lära mig att ha tålamod och inte bli besviken över det jag inte kan nu, för jag kanske kan det om en vecka. Vem vet. 

Nu ska jag även vara hård mot mig själv och inte dricka så mycket cola som jag dricker. Kommer bli jobbigt, men jag har lyckats trappa ner och faktiskt sluta helt innan. Så..juice till frukost, cola på kvällen innan klockan 21 och vatten resten av dagen. Ska jag väl ändå klara av? Jag måste bara påminna mig själv om att jag kommer må så mycket bättre sen :).





Desire

Publicerat   2013-03-27 19:25:00,  Film, Serie & Musik Min Sjukdom
Igår kändes det som jag tagit mig själv tillbaka några månader. Kunde inte gå på egen hand utan rullatorn inomhus, hade ont överallt, feber och tröttheten var tung. 
Jag trodde att mina kropp klarade av mer, jag trodde att jag tog det så lugnt som jag borde och att allt skulle gå bra. Så fel jag hade.

Träningen, som jag trodde skulle göra mig gott gjorde inte det. Tog mig åter igen vatten över huvudet utan att känna det och jag är så fruktansvärt trött på att inte veta vad jag klarar av och inte klarar av! Hur ska jag kunna lära mig? När ska jag lära mig? Kommer det någonsin fungera? 

Har så många planer för mig själv i framtiden, men när det blir dagar som igår känns allt så himla hopplöst.

Förra veckan var det informationsmöte för Smärthanteringskursen jag ska gå. Vi fick bland annat reda på olika stadier man går igenom när man blir sjuk och vi fick även frågan "vad förväntar du dig av kursen?". Jag kom inte på så mycket och sa "Jag befinner mig nog fortfarande i stadiet Bitter". Och visst gör jag det, när jag tänker efter. Vissa dagar ser allt så ljust ut, men varje dag funderar jag ändå på hur allt ska gå. Ständig oro, ibland kommer paniken och dränker mig och jag vet inte vad det är för mening med allt. 

Varje dag kommer tanken "tänk om dom satt fel diagnos, tänk om jag har någon sjukdom som går att bota med medicin". Jag vill inte acceptera. Måste jag acceptera? Ja, det måste jag nog. Men hur ska jag kunna acceptera något som är såhär orättvist? 
Vissa tror att jag fejkar. Kan ni förstå det? Att jag fejkar att vara sjuk. Att jag fejkar att jag inte kan gå normalt. Att jag fejkar att jag blir andfådd av lilla minsta sak. Att jag fejkar att vara trött. Att jag fejkar smärtorna. Att jag fejkar att mina hjärna inte kan bearbeta information lika snabbt som för andra. Att jag fejkar allt. Varför skulle någon fejka att leva fången i sin egen kropp? Varför skulle någon fejka att leva i ett helvete? 
Så mycket jag vill, så mycket jag tycker om som jag inte kan. Jag vill med kunna umgås med människor precis när jag vill. Jag vill kunna gå ut och leka med hundarna. Jag vill kunna gå i fina högklackade skor. Jag vill jobba. Jag vill klara mig själv.
Det begriper jag inte.. inte alls. Dessutom.. Hade jag fejkat hade nog någon kommit på mig för länge sen.





Hujeda Mig!

Publicerat   2013-03-25 16:47:00,  Hälsa & Träning Min Sjukdom Vardagligt
Är typ ganska helt slut!

Kände att jag ville ta träningen så seriöst som kroppen tillät. Den tillät inte mycket, men det kändes och känns fortfarande i vartenda lilla vrå! Körde 5 minuter på Crosstrainern, hade tänkt köra 15 minuter men det gick inte alls. Sen satt jag på pilatesbollen och tränade balansen och tränade armarna och skulderbladerna med gummiband. Efter det körde jag pilatesprogrammet i klippet under. Orkade inte med helt och hållet, fick ta små pauser. Är ganska roligt att titta runt på olika pilatesklipp, och denna tjejen vet vad hon håller på med! Ska kolla runt lite sen igen och mer försöka planera vilka progam jag ska köra när. Nu valde jag bara en slumpmässigt.
 
Men jag känner mig stolt i alla fall. Detta är mer än jag orkat med på två år!
Jag känner att min kropp accepterar mer utmaningar än vad den gjort på dom här två åren jag har varit som sjukast. Vet inte om det är att jag är inne i en bra period eller om det är medicinerna som gör det. 
 
Nu sitter jag nyduschad. Fick vänta några timmar, för annars hade jag säkert fått ett anfall. Känner mig som en geléklump!
Ska bli spännande att se hur jag mår imorgon. Kanske får be kroppen om förlåtelse, men jag hoppas inte det!
 
 




25 Mars

Publicerat   2013-03-25 12:23:00,  Hälsa & Träning Min Sjukdom Vardagligt
Gick och la mig ganska tidigt igår, längtade efter att få sova redan klockan 19.

Igår var jag, mamma och pappa i Kristianstad och köpte en pilatesmatta, pilatesboll, gummiband och en crosstrainer. Har gjort ett litet hemma-gym nere i källaren där vi även har vår motionscykel.
Jag tränade mycket pilates, yoga och aerobic innan jag blev sjuk och saknar det jätte mycket!
Fick prova på crosstrainern på sjukhusets gympasal när jag var där sist och tyckte det var ganska skönt att få röra lederna med ett mjukt flöde. Orkar dock inte pendla fram och tillbaka till sjukhuset så många gångeri veckan som dom vill för träning så därför tycket jag det är bra att ha det hemma, som jag hade förr.

Så nu ska jag alltså ge mig in på lite träning. Gick/sprang lite på crosstrainern igår och fick jätte ont i låren och rumpan.. Kanske därför jag var så trött igår, plus utflykten. 
Tänkte vara en stund på crosstrainern, sen pilates - ben och rumpa.
Vägde mig innan och tog alla mått, tog även bilder. Mår lite dåligt över det, men förhoppningsvis orkar min kropp med träning 3ggr i veckan så jag går ner i vikt lite fortare och blir lite starkare så jag slipper rullatorn och kan bli lite mer normalt fungerande!





Change of heart

Publicerat   2013-03-13 17:21:00,  Foto - Övrigt Min Sjukdom Vardagligt
Varit på Smärtrehab idag och börjat trä ett armband. Upptäckte att finmotoriken inte fungerade som det skulle, så blev inte klar med armbandet. Fick också höra att teamet som jobbar med mig bestämt sig för att jag skulle börja Smärthanteringskursen nu i april i alla fall, fast arbetsterapeuten tyckte förra veckan att jag inte var redo för det.
Men nu tyckte hon det, så jag fick bara tacka och ta imot. Gick till apoteket för att hämta ut mer medicin, men det hade dom inte hemma. 

Varit riktigt trött och skakig idag. Antagligen efter träningen med sjukgymnasten igår. Mötte henne idag när jag skulle till arbetsterapeuten och hon frågade mig om jag färgat håret. Nej, svarade jag. "Det ser mycket mörkare ut idag än vad det var igår", svarade att jag hade tvättat håret.. haha! Jag måste seriöst göra något åt mitt hår snart. Färgen är jätte ojämn och fläckig. 

Och nu dog hjärnan.

 




Tidigare inlägg