Det gör bara så ont då jag vet hur mycket skillnad en människa kan göra

Publicerat   2012-08-11 01:43:41,  Lite På Djupet
Nu var det ett tag sen jag skrev något igen, men händer det inte mycket mer än trötthet och smärtor i sin vardag finns det kanske inget att dela med sig av heller.

Men förra helgen fick jag lätta mitt hjärta lite. Det är nämnligen en sak som legat och grott i mig ett tag men jag har aldrig tagit upp ämnet, dels för att ingen annan gjort det (så varför skulle dom vilja höra vad jag hade att säga) och för att jag inte alls haft någon aning om hur jag skulle formulera mig.
Förra helgen var min farbror och hans fru på besök hos mamma och pappa. Vi grillade och hade det trevligt, pratade om semestrar vi varit på och på något lustigt vis snubblade vi in i ett samtal om familjebarnen och kontaktbarnen som bott hos mamma och pappa. Det var en liten tjej som bodde hos mamma och pappa i mer eller mindre ett halvår innan hon flyttade hem till sin pappa igen och det är just denna lilla tjejen som jag haft så mycket tankar om. Hon var en helt underbart gullig tjej med mycket förstånd och ödmjukhet i sin själ och jag har så dåligt samvete över hur jag var mot henne. Jag har länge funderat på varför jag betedde mig som jag gjorde mot henne och jag vet att mamma och pappa inte var särskillt stolta över mig. Jag hade varje dag dåligt samvete över det men jag kunde inte, hur mycket jag än försökte, göra det annorlunda. Hon ville umgås med mig, ha min bekräftelse och det är nu jag inser varför jag inte kunde vara den hon behövde, den hon förtjänade. 
Några månader innan hon flyttade hem hos oss dog min barndomsvän. Jag hade, på något konstig vis (eller kanske inte så konstigt vis), väldigt stora skuldkänslor över hennes död. Jag hade ännu inte bearbetet min systers död och hade det jobbigt att känna mig säker i mitt tonårstänkade. Jag hade en väldigt jobbig period och livet var inget jag skattade högt. Hade precis börjat rota runt i livet med en psykolog, ett självmordsförsök (som ingen visste om) och sen flyttar denna lilla tös in allt mitt kaos. Hon ville och behövde ha mig som en syster, men hur skulle jag kunna ge henne det när jag var helt oförmögen att ge mig själv någonting. På hösten var vi tvungena att avliva min älskade hund Wilma som på sätt och vis satte mig på fötter igen ett år efter min systers bortgång och lilla Anna kände sig så delaktig, vilket hon såklart var, men jag ville inte att hon skulle vara det. Jag kände att allt som betydde något för mig försvann på dom mest orättvisaste sätten och det var ingen annan som kunde känna som jag, den extrema tomheten, och jag ville inte heller dela med mig. Jag kunde inte.

Idag, samtidigt som jag har ett väldigt dåligt samvete över hur jag behandlade Anna så förstår jag mig själv och kanske inte borde straffa mig så hårt för det. Det gör bara så ont då jag vet hur mycket skillnad en människa kan göra..




Kommentarer
May

Kära Hanna!
Så klokt och insiktsfullt du reflekterar över livet, över vad smärta och sorg kan ställa till med.
I synnerhet den smärta som under lång tid inte kan uttryckas i ord. Det du nu skrivit grep mig djupt.
Kära Hanna, tag väl vara på den förmåga, du har till reflektion och empati.
Allt gott till dig
önskar moster May

2012-08-11  09:06:56 





  Namn:
Kom ihåg mig?

  E-postadress: (publiceras ej)


  URL/Bloggadress:


Kommentar:




Trackback